Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 1

KISSES SSE bade varit ett tvångfäste på de angränsande stammarne. Alla de, som icke hörde till Abdel-Kaders Mechser förhöllo sig nu stilla och några voro till och med färdiga att förena sig med Fransmännen till ströftåg (razzias) mot sina fordne förtryckare, Haschems, likväl med det uttryckliga förbehåll, att Maskara skulle förses med erforderlig besättning för att skydda stammarne mot emirens hämd. Sådant bar man nu alivarsamt i sinnet, undervist genom 1855 rs erfarenhet och Maskara har en besättn:vg af 6000 man, under den skickligaste guverrör, man der kunde qvarlemna, General Lamoric:ere. Det är märkligt huru Europåerne, med all sin klokhet, likväl ofta så oklokt behandla Orientaliska folk? Englands nyare historia i anseende til dess förhållanden till Afghanistan och Beluischistan lemnar exempel på svåra misstog icke mindre än dem Fransmäanen begått i Algier. A485ö voro flera stammar färdiga att sluta sig till Fransmännen sedan Maskara var intaget; Abd-el-Kader gaf, som det tycktes, sjelf sin sak förlorad han törklerade att det vore himmelens beslut att Islams sak skulle gå under; han ville försaka sitt välde och draga sig tillbaka till Mecca; men Fransmännen, som i början ville besätta staden med ungefär 2000 man, aftågade åter, och femion stammar, som redan velat hembära dem sin tribut, slöto sig ru ånyo till honom och hans välde stod fastare än någonsin. Erfarenheten har imedlertid undervist Fransmännen; de 6000 man, som äro bestämda att qvarstadna i Maskara, skola förfölja Haschems och Abd-el-Kaders reguliera trupper, hvar de visa sig och af de stammar som fordom endast med tving följde emirens fana, bilda nya Machser i Fransyskt intresse. Dertill skall Hadschi Mustspha, den Turkiske generalen i Fransysk tjeost, väsentligt biträda. I vår skall en ny väg anläggas från Oran till Maskara och derjemte en sidogren till Tiemesen, hvars definitiva ockupation förmodeiigea är uppskjuten till samma tid. Då skola Araberna åter, liksom fordom, besöka marknaderna, utbyta sina produkter mot Franska penningar, och då inga af Abd-el-Kaders Machser mer finnas för att bindra denna på goda skäl af honom förbjudna handel, så skall snart en fördelaktig handeisrörelse uppstå, som Fransmännen isynnerhet torde begagna för att efterhand remontera sitt kavalleri, icke blott för Afrika utan äfven för Frankrike. Detta resultat skulle väl längesedan uppnåtts utom det bemliga understöd, som Engelsmännen meddeiat Abd-ei-Kader, åtminstone hade ett nytt fälttåg varit obehöfligt instundande vir, men Fransmännen hafva sett engelska krigsskepp stationerade tätt vid marockanska gränsen, som korresponderade med landet medelst signaler och gerom nigra i grannskapet kringsvärmande mohriske budbärare sannolikt förde vapen i land. Denna omständighet är ieke utan sin betydenhet. Fordom skickade Engelsmännen sina vapen öfver Tanger; mea Marockanska kejsaren, som af lätt begrip:iga skäl, icke är den ärelystre unga emiren så särdeles benägen, tycks, så vidt han förmått, hafva bindrat denna handel. Sålunda befiona sig Fransmännen med sina Afrikanska besittningar i den gynnsamma ställning alu grannstaterna Tunis och Marocko miste visa sig vänskapliga emot dem. Om Frankrike får hafva fred ännu några år, så skall dess makt vara så befästad i Norra Afrika, att Engelsmännen ej mer lära finna det så lätt att med Årabstammarnes tillbjelp i sjöstäderna inspärra och uthungra den der befintliga armeen. Msd hvilka afundsjuka ögon England betraktar Frarckrikes företag derstädes, kan man inhemta af dess förbållande vid sjukdepotn i Mahon. AÅfven här, som på så många andra ställen tyckes England endast bafva väntat på att dess motstindare skulle befästa sig i sin ställning. (Forts. följer.)