Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 2

och lifvade af en bältre anda än vi, i allt som angår friheten, ville ej veta af presidentens inblandning, och den afsättande makten har alltså qvarblifvit ensamt hos kongressen. Agde vårt parlament en sådan väsendtlig makt och vore folket representeradt i parlamentet, så skulle otvifvelaktigt trettio domare med varheder blifvit skiljda från embetet under de sednaste trettio åren. Nationen skulle då icke hafva tålt sig med en Eldon, en Kenyon, en Bul!er, en Ellenborough, eller en Tenderden, en sir Vicary Gibbs eller en Best, och fråga är om i sådant fall nationen nu skulle fördraga en Aberiger ech en eller två andra godtyckets apostlar i lagskipningen och i politiken. — Korrespondenten nämner här den lag, som gör en regents ältenskap beroende af konseljen, anmärker den skandalösa oordning, som derigenom stundom uppkommit i den engelska kungaslägtens stamtaflor, samt berättar, att Napoleon, då ban begärde att amerikanska regeringen skulle förhindra Jerome Bonapartes bekanta giftermål med en amerikansk köpmansdotter, af Jefferson erhöll det svaret, ati regeringen dermed hade intet att skaffa, utan att man fiek vända sig till föräldrarne eller förmyndarne. Då Jefferson, säger han vidare, först utvaldes, var hans adress till kongressen kort, kraftfull och lifvad af en djup demokratisk anda. Han talie om Europas nationer, som yfvas af makt och förgäta rätten, samt gjorde sedan en hänsyftning på den fullkomliga amerikanska fribeten i tankar, tal och skrift — i vårt halfslafviska land heter det: pi må tänka hvad ni vill, endast ni icke genom tal eller på annat sält yttrar hvad ni tänker. Jefferson yttrade i sin adress äfven följarde demokratiska grundsats: en hvar måste ock hafva i minnet den grundsatsen, att ehuru majoritetens vilja i alla händelser blir gäliande, miste likväl denna vilja, för att hafva rätt, äfven vara förnafti oeh att minoriteten äfven har sina rättigheter, dem lagarne måste skydda, och hvilkas kränkarde innefattade ett föriryck Här i Eogland är förhållandet alldeles motsatt; en ganska ringa minoritet råder öfver en ofantlig majoritet, och medan denna fåtaliga minoritet tager i anspråk en ofantlig massa af rättigheter, förtryckande för friheten, oeh eger dessa rättigheter skyddade af lagar, som den sjelf stiftat, så äger den stora majoriteten ganska få rättigheter, och dessa blott nominella och utan alit slags skydd. Jefferson säger vidare: Och låt oss komma ihåg, att då vi banniyst från vårt land den religiösa intolerans, under hvilken menskligheten så länge blödt ech ldit ete.; denna intolerans är långt ifrån icke bannlyst från England, och har aldrig visat sig hårdare än under de för. flatna trettio åren. Ingen i Englard kan yttra sina tankar, utan med omsvep och fruktan, och då vi äro tvungne att tänka, tala och skrifva eiler låta trycka under fruktan, ligger andan i fjettrar och den så mycket beprisade pressens frihet är ett bedrögligt privilegium. Jefferson salte föga värde på skrifterna och föraktade att dölja sin opinion, ehuru hans oförståndiga vänner, i tanka att göra honom populär hos den stora massan superstitioni ster inom unionen, utgåfvo honom för secinian; ban sjelf var vida höjd öfver ett sådant skrymteri. Så litet var ban en vän af onödiga omsvep, att då kongressen samlades och han fann en formlig adr sess öfverflödig, adresserade han blott en kort skrifvelse till talmannen, börjande med Efgr: huru kontrasterar ej detta med våra prålande och ljugande throntal, som börja med Milords, och sluta med ,Gentlemen? Den stora mannen mottorz med vänskap de filosofer och patrioter. som i Europa skulle blifvit afrättede för högförräderi eiler uppror, eller begrafna i fängelse för hädelse. Kosciusko, den polske patrioten, mottogs med största gästvänlighet under hans tak. Hemillton Rovan, den irländske patrioten, sem, derest ban ej med plats kommit undan, skule hafva blifvit hängd, fann en fristad hos denne förtröfflige man. Filosofen Volney, så utskriken i England för atheism, var en välkommen gäst hos samma iman. Jefferson var fullkomligt höjd öfver alla fördomar; ban uppskattade män efter deras intelligens, dygder och handlingar, och hvad religiösa skiljaktigheter angi ick, fäste ban på dem ej ringaste afseende, medan de än i dag så hårdt plåga vårt vids kepliga land. Jag vill nu jöfvergå till slutsatserna. Vi å snart en kungiig begrafning, och innan kort skall rikemarIskalken anbefalla oss al!s, barn af det fria England, att kläda oss i svart, och de arbetande klasserna skola belestas med en tung gärd, för ståten vid elt kungligt liktig. Då Washington dog, anlade hvarje sted och by i hela urionen al egen drift sorg och fordrade, att den aflidne skulle hedras med en bögtidlig begrafning, och I Fa die vårmorson befann sig detta älst