Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 2

bokstälver: Här i den ringa kojan täcktes en gång H. M. Korung Carl XII sitta till bords och taga sitt naltlöger. Så tänkte den hederliga Kuta. Att hans namn skulle lysa bredvid konungens i denna inskrift, så långt vågade ej hans äregirighet sträcka sig. Det skulle försvunnit i glansen af majestätet, ty konungarne, har Man velat lära Oss, äro stjerno af första ordningen, hvilkas Jjus strålar mest men detta kommer ju deraf, att de sitta främst och ingalunda deraf, att de alltid äro större är de andra. I. . Inedlertid förflöto några veckor efter denn: återuppståndelse, och Carl XII lät äfven se si; på andra ställen i trakten af Upsala. Mången a alimogen trodde och tillföll honom genast; mar lofvade ait offra Hf och blod för honom, dels a gammal kärlek till den tolfie Carl, dels vid före speglingea af bättre tider, som nu skulle blifv: i landet. Denna hop af Carlister hade ger: i ögonblickets första hänförelse, rusat till storm för sin hjelte, derest icke han tillbakahållit dem Alla miste, liksom soldaten i Upsala, svära ho nom tysthetsed. Men vår bjelte egde icke blott vänner, hvilk: ifrade för honom, kan hade äfven förvärfvat si en väninna. Bertha — så hete hon — hade redan sett rågra af sina ungdomsår försvinna men hon egde ännu hela dess beh2g och sinnesspänstighet. I fina och regelbundna bågar lågc de mörka ögonbrynen, en svärmisk blick lyste ur hennes klarbruna ögon, och djupsvarta lockar skuggade hennes hvita anlete. Skada att ännu ej en ros färgade kinden, hon hade då isanninf varit skön, och rosenskimret skulle mildrat minget svårmodigt uttryck, som nu ofta lade sif mera djupt i heuies anletsdrag, Hög till vexten viste hon antaga en majestätisk hållning, hvil: ken egnade en drottning, hvartill ock henne älskling ville upphöja henne.