Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 2

En tidig vårmorgon befann sig detta älskande par på vägen till Upsaia. För att hvila hade de starnat under en et, sora nyligen börjat kEaoppas. Solstrålarne 0 varma, cch foglarne höllo sitt glada morganqvilter i ekens grenor. Här skall du lofva mig, min prins,, sade Bertha, matt du, när dexna ek åter står prydd med sin krona, har fulländat ditt verk; svär mig dei vid din kärlek till fosterlandet. oMDa tror således, att jag redan har styrka nog att börja lekeu?n nStyrka fattas ej, beslutsambet allsnast. Nordens lejon behöfver blott skaka manen och höja sitt stridsrop, och ifrån sunnan och nordan, ifrån alla väderstreck skola anhängaro samla l sig. Det blifver en lätt sak och skall, gifve gud, ej kosta en blodsåroppe att återtaga din spira, som brottsliga hinder gripit, men ej mäk1a bållan Men du känner, huru långsam jag stundom är till föresats och bandling. . Väl oss att det är stundom, och icke alltid ! inföll Bertha med liflighet. Ty då timmen för dina bragder slog, då förenades beslut och handling, fast och orabbligt såsom din band vid värjIfästet.n Ja, i de riddertiga arna, som äro förgångIna... låtom oss icke tala om dem. Minnes du deremot, huru jag i Demotica tillbragte ett helt år i ovorksamhet, om jag så fir kalla denna tid Mi lugn och filosofi. Jag leverade väl äfven då bataljer, men det var på schsekbrädet. Då lärde jag älska friden, och ve mig att jag selan glömde denna kärlek och störtade ut ir der! Nu har åter denna frid blifvit m alltsedan jag lärde känna dig, ce al qvinnan som gör mannen lycklig, Jag benne fordom för ett omdt vär de, meå så liten tillsats al det gods, alt, lagda på en våg, skulle det onda tryckt skålen till jorden och det goda svälvat uppåt ... a