Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 2

culs, som bättre skafl träffa sitt mål. Icke ant, kamrat? tillade han, i det läppen krökte ig till ett flygtigt leende. Befall, ers majestät, och jag knäpper till. Det må vara herrar eller pöbel! Jag har förr rusat blindt i elden för er, nådig herre, och stått i kulor upp till knät. Jag kan ännu göra det, ers majestät.n God, min gosse, jag känner din tapperhet;: den är utan gränser. Min kungliga belöning! skall svara deremot. Men derom en annan gång. Nu till vigtigare ting för ögonblicket. Har du någon proviant, så gif mig att äta och låna mig sedan din säng öfver natten. Jag bar vandrat hela dagen och är både trött och hungrig. Medan han talade detta, aftnäppte han sin värja och kastade sig ned på en af de bräckliga stolarna, som knarrig emottog den tunga bördan. Inga omständigheter, Kula,, fortfor han. Jag lefver ännu såsom i fält och äter gerna ett stycke bröd, om det vore hade mögladt. Hofvet i Stockholm lefver under tiden kräsligt. Det frossar och mången af folket svälter... Nå nå, det skall blifva annorlunda; vedergällningens imme2e är snart inne. Han uttalade dessa sisia ord för sig sjeif, medan ett håniskt leende for öfver det bleka anletet. 1 hast blef bordet afröjdt, och Kula, som för sitt trägna arbete ej gilvit sig tid att spisa qvällsvard, kände ej mera någon hunger, utan frossade af fröjd och stolthet, då han såg sin höra gäst hålla til godo med hans tarfliga föda, som endast bestod af ost och bröd, jemte vatten i en söndrig lerkruka. Sedan denna taffel var slutad, lade sig den idle hjelten, svept i sin kappa, på Kulas eländiga bädd, medan soldaten, iklädd sin ärofulla munderingsrock, stannade vid dörren, en trogen post hos sin kunglige gäst. Han såg redan i andanom, huru öfver ingången till hans boning skulle i framtiden komma att ristas med gyllene