Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 1

pryckenskap! förebrådde dåen främmande bitiert. Har du således redan glömt den store kungen? Jog finner ty värr ej någon qvar af gamla hjeltestammen. Sveas söner hafva ej mera lejonmärg i sina ben; det är endast drinkare och vekligt folk.n Turk och ryss! bomber och granaterl, utbreast so!daten och rusade upp med häftighet. Hvem är du som talar smädeliga ord till en af Carls bussar? Du tror dig kanhända vara enda återstoden af det carolinska kärnfolket? Hvaba? Hvad är jag då, som med min tepperhet bidragit till kungens ära? J2g, som på mitt bröst en gång uppbar ett hugg, ämnadt åt honom? Syna rocken der på väggen, skåran är icke lagad ännu. Bravo, tappre Kula! Jag tycker om dig; du skall icke blifva obelönt för bvad du gjort din herren Vili icke ha belöning af någon annan; skulle helst velat dö för kungen, svarade Carolinen buttert, ehuru med saktad harm. Skuile du, raske buss? Välan, du är ju till-reds pär kung Carl vill på dig kalla, såsom jag nyss hörde dig sjunga. Om han deriöre nu sände dig ett bud ifrån de dödas rike, trodde du honom? ... Du ser förundrad på mig. Nå, du skall få veta hvem jag är. Utan hesinning,liksom då bieken gilver ett hugg, skall jag säga dig det: jag är just Carl den tolfte Härvid blottade han sitt hufvad och lät kappan falla från oxlarna. Det var äfven liksom om ett hugg hade träffat skoftiekaren. Han föll ned på sin trefot, med bleka kinder, utsträckta armar och stirrande ögon. Det var en ande som stod framför honom, trodde han, helst midnattsropet i samma stund hördes ifrån domkyrkotornet; dei kunde ej vara en lefvande menniska, denna underbara gestalt, eller också var det kungen sjelf, åter uppstånden ifrån det döda. Han var klädd så som Carl brukade. En grof klädesrock slöt