Aftonbladet – 11 januari 1842, sida 3

thing. Häirefter följde nedanstående märkvär— diga stycke: Då det vore att förmoda, att det förra lagförslaget nu skulle återkomma, ansige Konungen det tjenligt, att fästa Sterthingets uppmärksambet derpå, att liksom det år 4814 ansågs betänkligt att genast fatta beslut om adeins upphäfvande, likaså vore väl ej heller nu rätta tiden dertill; man kunde nemligen, under närvarande förhållanden i Europa, befara andra staters uppmärksamhet, och om makeckså ej berodde af dem, kunde man ej vara likgiltig för deras omdömen. Erfarenhet och lugnare tider kunde göra beslutet mognare; det borde derföre nu uppskjutas. Deremot vore intet hinder i vägen, att de blandade rättigheternas äfskaffande toges under öfvervägande, men för dem borde ock gifvas lämplig ersättning. Skulle dock Storthinget förnya sitt beslut, ville Konungen ej väsra det sin sanktion; men man borde då vara betänkt på ersättning enligt Grundlagens 105.n Men det var ej nog härmed. Sedan Amtmar Falsen den 9 Mars 4384 bade i Odelsthinget väckt en motion, att återupplaga de båda föregående Storthingens beslut, om Adeln, anlände, kort derefter en annan Kongl. skrifvelse af den 30 Mars, af innehåll: Att Konungen ansåge för sin pligt, att ytterligare fästa Storthingets uppmärksamhet på den sensation, som ett förnyande af besiutet om adeln kunde väcka kos andra länders styrelser. Konungen skulle väl veta att skydda landets sjeifständighet, men dertill kuade fordras ett fö.svarstillstånd, hvars ansträngningar nu vore svåra för nationen att bära, och hvars nödvändighet således kKlokheten bjöde att lundvika. Derföre tillstyrkes, att besiuiet uppskjutes; dock, såsom Konungen genom sin förra skrifvelse lofvat beslutet sin sanktio2, om den åter skulle önskas, lofvar han ock nu, att om det denna gäng ej förnyas, men vid nästa Storihing ett likalydande fattas, då senktionera det.n Dessa båda Kongl. skrifvelser remitterades, jemte den väckta motionen, tili en serskild kommitte, hvars betänkande innehöll, bland annat, följande minnesvärda tankar: ÄPrivilegier, så väl som andra inrättningar, Ämåste kunna förändras med tiden! liksom de ablifvit gifna och ökade, kunna de ock minskas coch återtagas; motsatta principen skulle göra el reform omöjlig. Kormmitten har deriöre hyllat ade grunder, hvarpå de två föregiende Storthingeps beslut är bygdt, och anser det i allo rättvist och billigt. Härefter utlät sig kommitten i fråga om ersättningsnödvändighet, att förlusten i personliga rättigheter voreingen, då den blott kunde träffa dem, som bärefter födas (enär nuvarande innehafvare finge behålla sitt adelskap), och att äfven å egendomsprivilegierna kunde blott förlust uppstå, när en adlig vill afbända sig sin privilegierade egendom — om den kan afhändas — samt den kommer i en annan adligs händer; att stifta lag för så eventuella omständigheter vore väl ej passande, och om den skulle stiftas, borde den utsträckas till all ska-. deersättning, som, enligt grundlagens 405 ., kunde komma i fråga att gifvas. Hved slutdigen angick Konungens varningar om främumande makters deltagande för saken, så visade väl tidens händelser, att interventionsxprincipen användes i Europa; men dels vore det farligt för nationens sjelfständighet, att derpå dästa något afseende, dels skulle troligen de främmande makternas mening ändras, om de cblefve upplyste om sakens verkliga sammanhapg.n Likväl, då Konungen ytterligare föreställt vigten att ej nu fatta något beslut och uppskjuta stadfästelsen till nästa gång; då kommitteen, likasom Korungen, trodde, att statens vä! blott då främjas, när Konungen och folkets representanter gå hvarandras önskningar till mötes, och då det vore af föga vigt, om frågan afgjordes nu eller om tre år, så syntes det ej vara skäl, för den skull utsätta landet för möjliga olägenbeter. Men deremot, om beslut skulle fattas, fann Kommitteen ingen anledning till afvikelse från det förut fattade; så föreslogs alternatift, att, antingen med serskildt afseende på det löfte, Konungen gifvit i den sednare skrifvelsen, att gifva beslutet sin sanktion nästa gång, i fall det då förnyades, blött det icke skedde denna gången, Storthinget nu ej skulle företaga saken till afgörande — eller att antaga de två förra Thingens beslut. Nödvändigheten att spara utrymme förbjuder oss att upptaga, hvad författaren nämner om förhandlingarna i anledning häraf i Odelsthinget, der adebatten var liflig och ej utan bitterhet så väl mot styrelsen, som mot förenadt svenskt inflytande på densamma., Imedlertid, sedar EEE AEA EEE EEE EE ARh mad väl otärlt hut halsdal, Ian hada