Aftonbladet – 11 januari 1842, sida 2

DET NÄRVARANDESAMHÄLLSTILLSTÅNDET I ÅTSKILLIGA EUROPEISKA STATER. ENGLAND. (Forts. från Lördagsbl.) Spanmålslagarnas förfäktare, hvilka torde för sig sjelfve besvara denna fråga på ett för dem icke angenämt sätt, synas åtminstone hittills ha beslutit att icke gifva efter; men motståndet mot spanmålslagarna har, äggadt genom detta års olyckliga skörd, uppnått en nästan oroande grad. Mången tänkande Engelsmans enskilda åsigt är, att godsägarena, (the squirearchy) om så behöfs, skulle uppoffra sin nuvarande anförare, Sir Robert Peel, och försöka en ren spanmålsmonopsalie-minister, innan de gifva efter. Om egennytta, klokhet eller fruktan här äro öfvervägande, om man skall afslå hvarje koncession, eller om man skall gifva med sig och förbereda ett småningom öfvergående till spanmålslagarnas fullkomliga a!skaffsnde, såsom Lord J. Russel föreslagit, detta skall afgöras i nästa parlament. Vi våga ingen annan förmodan rörande utgången, än att vi anse en förändring i detta fall inom kort tid oundviklig, hvad än följderna deraf må bli för godsägarena. Skälen för denna åsigt äro den tilltagande nöden hos en stor mängd af arbetsklassen, (hvilken imedlertid ej kan i längden afbjelpas genom ett fall i födoämnenas pris), medelklassens koncentrerade bemödande för en större frihet i bardel, än de nuvarande spanmilslagarna medgifva och slutligen denna sistas förbindelse med det dissenterade presterskapet, som i en stor konferens i Manchester högtidligt förklarat spanmålslagarna för en Ookristlig, mot bibelns ord tydligen stridande, åtgärd., Det är ingen särdeles glädjande företeelse i Eogland, att man nu efter 200 års förlopp åter börjar att med godtyckligt citerade bibelspråk vilja afgöra statsekonomiska, i folkets innersta lif ingripande, frågor, som likväl erfordra den kallaste öfverläggning, men vigten af deras afgörande för den stora massan af Engelska folket torde väl ingen vilja betvifla.