Aftonbladet – 11 januari 1842, sida 2

jens nedsättning på främmande socker. Att införsel af främmande socker mot den tull, som len fallna whigministeren föreslog, skulle gifva ett kanhända dödligt slag åt den ytterst kostsamma Westindiska plantageodlingen, äfventyre ramgången af slafvarnas eraencipation och billandet af ett fritt negerfolk samt skänka ett ökadt värde åt slafarbetet i de Spanska och Portugisiska besittningarna — allt detta kan svårligen betviflas. Att plantagernas kapital, som till det mesta befinner sig i rika Engelsmäns händer till största delen skulle satts på spel, hafve kompetente domare t. ex. den ganska förståndigt redigerade Colonial Gazett öppet ådagalagt. Alla dessa skäl sammanlagda rättfärdiga eller förklara åtmisstone Tories motstånd met ett förslag, som tydligen härledde sig från den ögonblickliga financiella förlägenheten och inneköll en afvikelse från Englands i 30 år konseqsent fullföljda politik. Hvilka åtgärder planen att framhärda med den hittills varande statskonsten medförde i Westindien, skola vi längre fram visa. Här hafva vi till en början endast att betrakta England sjelft. Rörande handeln stå således tvenne pelika åsigter temeligen skarpt emot hvarandra: den ena vill det Engelska Westindiens gynnande, slafemancipationens fullständiga genomförande, för att icke allenast i den frie negern småningom erhålla en arbetare för bättre köp utan äfven talrikare afnämare af Engelska fabrikanter och sålunda på indirekt sätt förstöra andra länders plantageodling, då det bittills icke velat lyckats på direkt sätt genom slafhandelas hämmande; det andra partiet vill låta byteshandeln fortfara i sitt vidsträcktaste omfång, taga tropiska varor der hvarest de fås för bästa priset och betala med Engelska fabrikater af fruktan att förlora afsättningen på de sednare, om man ej kan taga tropiska produkter i utbyte. Sistnämnda åsigt syftar således till den möjligaste största frihet i handel; den sednare till ew politiskt system, som genom en vänskaplig men undergifven negernation i Westindien skulle beherrska alla länders handel och rörelse från F.oridas södra udde ända till Orinocos mynning och derierom bibehålla det ofantliga kapital, som ligger i det Engelska Westindiens plantager. Hvilkendera åsigten skall bli segrande kan omöjligen med erhet förutsägas; det nu rådande partiet i England vill hes ämdt det sistnämnda och alla sedan flera decennier inledda och fortsatta förhå!landen i Westindien, i sycnerhet den politiska ställningen till Förenta Staterna, luta äfvenledes ditåt, under det sakernas läge i England, särdeles nödvändigbeten att skaffa den nödlidan-de befoikningen arbete och underhåll, tala för det förra alternativet. I denna punkt är det som frågorna om spanmålstagarnas afskaffande och en nedsättning af sockertullen sammanträffa; för båda gäller det handelns frihet, som man för närvarande predikar och måste predika i England, emedan man tror sig vara all verldens industri öfverlägsen och den näringslösa folkmassan fordrar arbete. Men det får knapt väntas att man skall drifva frågan till det yttersta, så att hon skulle afgöras emot aristokratien, utan man skall sannolikt föreslå palliativer, och särdeles tyckes man hysa för afsigt att bedrifva utvandringen i stor skala. Detta är visserligen nödvändigt för England och aldeles ingen förlust; hvarje utvandrare, som hemma lider nöd, men i en koioni kan genom arbete: förvärfva sig en riklig utkomst, är en vinst, då han tillika blir en konsument af Brittiska fabrikater. Frågan är imedlertid om emigrationen kan gifva England någon verklig lättnad, då dess folkmängd årligen tillväxer med 400,000 menniskor ; äfven torde det vara en fråga som är mycket tvifvel underkastad: huruvida systemet, att grunda Englands förnämsta handel på dess kolonier, attöfrån dessa hemta råsocker, åter förse dem med fabrikater och sålunda på visst sätt göra sig oberoende af handel med andra länder, är utförbart och icke slutligen måste utfalla till Englands skada. Om genom den nuvarande striden, som de materiella intressena ech dagens nöd föranleda, frågorna blifva framställda tydligare och klarare, ehuru naturligtvis i en viss inskränkt form och icke med filosofisk noggrannhet; om Lord John Russel nyligen kunde vid ett tillfälle öppet förklara: den förra administrationen bemödade sig att befria landet från de skatter som, på hela samfundets bekostnad, i allmänhet betaltes till jordigarena, de Vestindiske plantörerne ech andra gynnade klasser,; om sålunda den praktiskt, allmänt begripliga sidan allt mer och mer framträdde, så är detta likväl alldeles icke fallet med andra företeelser i England, särdeles med de andeliga. Dessa tyckas tvärtom gå en allt större siga er på fläcken, hvarest hvarenda förnäm och Jus n da — oo Lo I lar La hada att nar radar