Aftonbladet – 11 januari 1842, sida 2

siga er på fläcken, hvarest hvarenda förnäm och lysande man hade bott; han hade ett par rader vackra tänder och en ypperlig skräddare. Mr Evenson ansåg alla dessa egenskaper med djupt förakt; och följden blef, att de bida herrarne ständigt disputerade till det öfriga sällskapets stora uppbyggelse. Man torde böra tillägga, att m:r Wisbottle utom sin skicklighet att hvissla, egde ett högt begrepp om sin talang såsom singare. Utom dessa herrar funnos tvenne andra hyresgäster i huset — m:r Alfred Tomkins och m:r Fredric OBleary. Mr Tomkins var bokhållare i en vinkällare, för öfrigt stor kännare: af målningar och hade ett särdeles öga för det pittoreska. Mr: OBleary var en Ir:ändare, nyss kommen från sin fäderneö. Han var en riktig vilde och hade begifvit sig öfver till England för att blifva apothekare, notarie i något af embetsverken, aktör, referent i någon tidning, eller hvad som helst annars, som kunde erbjuda sig — det vore honom likgiltigt. Han stod på förtrolig fot med tvenne obetydliga Irländska parlamentsledamöter och skaffade hvar och en fritt tillträde till läktaren i parlamentet. Han var fulli förvissad, att hans inre personliga förtjenster skulle förskaffa honom någon hög plats i samhäl!et. Ilan bar permissioner af grönrutigt vadmal och brukade kika under hattarne på alla damer, då han gick ut åt gatorna. Hans utseende och sätt att Vara erinrade starkt om Orson. Tär kommer mir Wisbottle,, sade Tibbs; och nu inträdde m:r Wisbottle i himmetsblå tofflor och en nattrock af shawltyg, hvisslande Dipiacer. God morgon, sir, sade Tibbs. Det var nästan det enda ord han sade åt någon. cHur mår ni, kära Tibbs?, fråzade amatörn nedlåtande, hvarpå han vandrade till fönstret och hvisslade starkare än vanligt. cFörbålt vacker aria, den der! sade Evenson vresigt, utan att lyfta sina ögon från papperet.