Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 3

Nej visst icke,, svarade Tibbs. Jag var alldeles så der vid hans ålder. Han smålog ordentligt vid de orden. Huru helfvetes bra jag måste bära mina år! tänkte den gamla sprätten högst smickrad, vetande sig vara åtminstone tio år äldre än Tibbs. Nå då, för att komma till hufvudsaken med ens, fortfor han, får jag fråga er huruvida ni skulle hafva något emot att företräda faders ställe vid detta tillfälle.n ; Visst inte, svarade Tibbs, utan att låta märka den minsta atom af förundran. Ni går således in derpå?x ,Ja visst, återtog Tibbs, lika lugna som en okorkad porter-butelj. M:r Calton fattade den lilla toffelundersåten i handen och svor honom evig vänskap från den stunden. Hicks, som var utom sig af förundran och öfverraskning, gjorde detsamma. Bekänn nu uppriktigt,) sade M:r Calton till Tibbs, då denne tog upp sin hatt från golfvet, pblef ni ej litet förvånad ? ,Visserligen!, svarade denne utmärkte man höjande på handen; ,visserligen något! — då jag först fick underrättelse om saken. Så plötsligt,, sade Septimus Hicks. Så kuriöst alt be mig deromy,, sade Tibbs. Så högst märkvärdigt alltsammans,, sade den utlefvade kavaljern; hvarefter alla tre skrattade. Jag tänker, sade Tibbs, tillslutande dörren, som han förut hade till bälften öppnat och gifvande luft åt ett hittills välkorkadt småskratt, hvad som oroar mig, är det, hvad skall hans far säga om saken ? M:r Septimus Hicks stirrade på M:r Calton. Jaz; men det bästa af alltsammans,, sade den sednare, småskrattande i sin ordning, när, alt jag inte har någon fader — hi, hi, hilp