Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 3

själs-adel, mångfaldiga anstalter blifvit i Englan UIstiftade för de fattigas andeliga och lekamlig I väl, hvarvid de icke obetydliga penningeupp Joffringarna nästan få anses som bisak; man erin re sig endast Broughams bhemödanden, att höj den stora massans intellektuella och moralisk bildning. Men Brovgham står nästan ensam, on licke med sina bemödanden, likväl med sitt om fattande snille och sättet, hvarpå han läser :la gen för både Whigs och Tories och förehålle dem deras overksamhet för folkets sanna intres sen, är å ena sidan ett säkert medel att, såson sakerna nu stå, utestänga honom från hvarje di rekt andel i regeringen, och å andra sidan vitt nar det blott allt förmycket för det ondas stor lek, mot hvilket han kämpar, ett ondt, som e kan afhbjelpas genom enskild hjelp, huru omfat tande denna än må vara, utan eadast genom er förändrad lagstiftning. I våra nyare stater lefver ett demokratiskt e lement, som man aldrig får förlora ur sigte der, hvarest intet husligt slafveri uppdrager er oöfverstiglig skiljemur, der uppstiga oupphörlig nya menniskor ur folkmassan i de högre stånden och de nyare folken skola alltid befinna sig så mycket bättre ju fullkomligare samhällsvilkoren äro delade och ju lättare öfvergången är från en folkklass till en annan; ju större deremot ett svalg är, som skiljer de serskilda klasserna, desto oangenämare är verkan på massornas väl, antingen denna söndring, såsom i Ryssland, bildats genom en direkt lag och kulturens monopolium, elter såsom i England genom konstlade gränslinier, fördjupade medelst indirekta lagar. Englands och hela dess systems förbannelse ligger i lifsmedlens konstgjorda stegring. Så länge den fattige med sin daglön endast förtjenar så mycket, att han dermed kan underhålla det nakna lifvet, är han en lifegen tjenare, lemnad till pris åt sin herres godtycke och hvarje tillfällighet, som på några dagar stör hans: arbete; så snart han åter förtjenar mer än det nödtorftiga och kan lefra på sitt sätt beqvämt, eller, i fall han är sparsam, lägga af något, då är han en fri man och en glad menniska, som fröjdar sig öfver sitt arbete. Skilnaden är ofantliz och har sedan många år tillbaka utöfvat det igtigaste inflytande på Englands öde. Hvad man a må säga om enskilda fall, hvilka synas vittna för motsatsen, äfvensom om Broughams och hans vänners bemödanden, så är det likväl ett ebestridligt facium, att de arbetande klassernas tillstånd i Eogland under de sista femtio åren försämrats och att den förmögna medelklassens antal minskats, under det att de rikas rikedom uppnått en nästan fabelaktig höjd. Detta är tingens kraft, som en herskande princip för till det yttersta, trots allt motbemödande. Daglönen har rainskats, de nödvändiga lifsmedlens pris har stigit och den oundvikliga följden deraf var en degradation af de lägre klasserna och ett utarmande af hela landssträckor, t. ex. flera trakter af Hög-Skottland. Detta de lägre klassernas utarmande och redsättning har i England redan flera gånger antagit ett hotande utseende — man erinre sig blott tilldragelserna i Bristol —; deras svaghet är i synnerhet i städerna så stor, att exempel icke äro sällsynta, då tusendetals personer af deana klass gripa till flykten för ett enda kompani sutdater, ehuru man eljest visserligen icke kan kalla Engelsmannen feg. Hvad som har den mesta andel ildenna företeelse, fysisk svaghet eller moraliskt urartande, torde vara svårt att afgöra. Man får visserligen icke föreställa sig att hvarje nöd, om hon än förökas genom de första leftnadsbehofvens dyrhet, uppkommit endast af denna orsak, eller att eländet är utbredt kring hela landet: man är alltför mycket böjd att generalisera enskilda företeelser. Men ieke desto mindre är det sannt, att millioner lefva i ganska torftiga omständigheter, ja, i verklig nöd; att andra milliener ganska märkbart känna nöden och att lifsmedlens höga pris är högst kännbart äfven för medelklassen. Men hvarifrån hemta hjelpen? Denna ligger visserligen till en stor del i upphäfvande af spanmålslagarna och det nuvarande förbudet mot införsel af andra lifsmedel. Det är temligen evident bevisadt, att den omvexlande tulltasriffen gör handeln till ett kompliceradt spel och hiller priserna höga, men frågan hvälfver sig mellan ett fullkomligt afskaffande af spanmålslagarna och den nuvarande beskattningen, ty spanmålslagarnas försvarare veta ganska väl, att en bestämd tull endast är öfvergången till en fullkomligt fri införsel, och män, sådane som Brougham, hafva alldeles icke fördolt att de syfta dertill; men de nuvarande monopoliernas långvariga bestånd har skapat en mängd konstlade intressen, och frågan är icke mer endast om jordägarne vilja låta en hittills åtojuten fördel förfalla eller icke. En äldre, oftå yttrad farhåga, att ett fall i spanny priserna, ästadkommet genom ett uppNi har visst ingen far, det vet jag nog. Men