Aftonbladet – 5 januari 1842, sida 1

bana. Jag såg huru eder brötos utan straff;jar delade med en flicka, som jag älskade mera är mitt lif, en invigd hostia, det heligaste jag der tiden kände — hon bröt edea och förblef lycklig och jag, som höll den, blef olycklig. Då började jag tro på ett öde, ej på Försynez, och lärde mig att förakta menniskorna, för att slipp: att hata dem. aJag träffade er och er Julia — det var hennes dotter; hon var skön och intet prof hade änvu visat henne i sin rätta dager; då vaknade för ett ögoabick mna gamla drömmar om trogen kärlek, och jag ursäktade, fö: dottrens skull, modren, som så djupt hade kränkt den heligaste af alla känslor, om något heigt finnes. Nog af, herr grefve, jag drömde mig tillbaka i min svärmiska ungdom, jag glömde mim förnuftsslut, och tron på Marias kärlek uppbomstrade ånyo i min själ, liksom blommor2a, som-så rati den lösa askaa af en vukan; jag trodde att min Maria skulle i en annan verld möta mig med sitt välkommen och skuldfri med mig gencmia rymderna. Ni ser, herr grefve, att begreppet om Guld och evighet utgi från begreppet om kärlek och att, der ingen kärlek finnes, äfven tron fear.n Er hustru dog hastigt på årsdagen af min och Marias ed; jag tog detta för en vink af himlen, af henne, som ännu der ofvan molnen älskade mig; jag tänkte att modren kalla! sin dotter till sig, ty hon var den enda här på jorden sum påminde om hennes brutna ed — jag bedrog mig. cJag hade knappt återvändt till Spanien, förr än jag fick ett besök af en munk, Förlåt, sennor, sade han, att jag kommer med en otilig fråga; har ni en kedja, som ni en gång erhöll ån en förnäm dam, den ni älskat? Jag såg förundrad på mannen, men svarade: ja, hvad kan-ni veta om den? — Jo, sennor, jag bheredde till döden en gammal qvinna, som syssel