Aftonbladet – 5 januari 1842, sida 1

Grefven var och förblef vansinnig, och sof ej et ögonblick. Slutligen dukade han under och ble sängliggande; då kallades jag åter dit. Hun förändrad mot fordom var han icke: de mörk: ögonen lågo djupt in i hufvudet och brunno lik en halfsläckt glöd, kinden var rynkad och pan nan fårad. Han teg, endast teg och svarade e ett ord på mitt tilltal. Betjenten smög det olyckliga brefvet i min: händer; det var från Don Caldero. Herr grefve! När detta bref träffar er, är jag ej mera till: det ligger färdigskrifvet i min portfölj, för at! efter min död sändas till er. Jag är skyldig ei en upplysning, för att leda er från edra falsks ider om en annan verld, än denna. Jag hu sedan länge ej trott derpå; men det har vari! ett af mina favorit-nöjen att se svärmare tro; det roade mig att se en menniska gäckas för sin tro, och jag smålog i min själ åt deras misstag. Jag har äfven ledt er denna väg; ni var ett passande subjekt för mina rön. Jag är katholik, har ifrån barndomen sett madonnor gråta, hört omtalas helgonens underverk, har blifvit tvingad att tro på a!lt och slu. tade med att tro på intet. Hela religionen grundar sig på öfvertygelsen om menniskosjälens tillvarelse och evighet; men intet bevis finnes derför, lika litet som för legenderna. Menniskan ir ett djur, som andra, men har en mera utvecklad hjerna, en större mängd organer för sina begrepp; det är således endast lif som behöfves, ej en själ, detta lif kan vara elden; ty köld är död. Så blef jag öfvertygad om att själen är en prestdikt, tillskapad för att desto friare regera kropparne. Det andra jag fann-var att en Gud finnes, som ej gör afseende på våra lidanden mera än på allt annat; att allt regeras af en naturnödvändighet, som pinar till döds millioner nenniskor på en gång, kksom den låter träden älla sina löf — utan att vika ett steg ur sin