Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 2

som alltid, vid de egentliga kraftställena verkligen imponerande; en förträfflig maskering bidrager att gifva hans roll en karakteristisk färg och helgiutenhet. Hr Dahlqvist har i Leonis korta, men markerade roll funnit en, som anstår honom; han är der med sin hvassa blick, sina kalla anletsdrag och sitt hårda ord fullkomligt på sin plats, och man skulle önska se honom alltid lika tillfredsställande. Mamsell Högqvist och Ar Stjernström bafva de närmaste sidorollerna till Falieris och förtjena en mention för sitt sätt att fylla dem, Steno, den unga ädlingen, som, genom sin närgångenhet på den vördnadsvärda dogens ära och rykte, är den, hvilken egentligen föranleder hela den anti-patriciska konspirationen, är representerad af Hr Sundberg, hvilken ser alltför späd och ofarlig ut, för att ett ögonblick kunna uppväcka en gammal mans vrede; en sådan Don Juan har man andra sätt att näpsa, än det med dolkar och srmmansvärjningar, och hvad en sådan liten berre skritver för paskiller på ens stolkarm, bör icke gerna vara af natur att uppröra bimmel och jord. Ett par vackra dekorationer hafva blifvit målade för denna pjes, och Mamseli Högqvists kostymer utmärka sig, hksom Hr Almlöfe guldbrokatskåpa, genom en bländande rikedom och elezans. En liten barkaroll är inlagd uti tredje akten ; den lär vara komponerad at Hr Dannström och tyeks vara rätt vacker, om man annars får derom drömma, så i förbigående man här hört den för en enda gång. Hr Almlöf bar blifvit inropad efter spektaklets slut och Lar iuträdt med Jamsell Högqvist vid handen. Såsom förpjes till den nya tragedien bar man gifvit första akten af cHvita Fron,. Fr strandberg har der uppträdt i Georges parti. Denna bans debut är onekligen ett framsteg; han har varit verkligen animerad och inne i rollen, han bar varit ledigare, friskare, än man någonsin tillförene sett honom, och efter deita bör man hoppas , att han är på god väg att få litet fasoa på sig för scenen, och något mera verve, ansats, dramatisk färg i sit föredrag. Georges stora aria i denna första akt — den välbekanta aHvad lycklig lott ete. —-är en ingalunda lätt pjes; Sällström sjöng Jen i verlden måhända med mera aSchwung, men tillika med icke obetydligt slarf, Hr Strandberg bar icke gif-, vit anledning till någon anklagelse i det sednare afseendet, och ban har i alla fall icke a!ldeles saknat det förra. Han har svängt sin mössa i luften och han har klappat sig för hbjertat med riktigt besked; som sagdt är, ban skulle bli en god Georges, och det är ett skäl till att önska återuppsättandet af denna vackra opera i dess helhet. Den spirituella duetten meilan Fru Almlöf och Hr S. har äfvenledes gått ganska bra; och man erkänner hos Fru A. en täck talang för denna genre. Körerna bafva deremot ohjelpligen förrådt ett bastverk. Huset var nära fullt. 0. 0