Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 2

Jag egde en dylik och bröt den i tvänne delar. Gud är vårt vittne, hviskade vi begge. Klockan slog elfva i närmaste kloster. Jog miste gå, sade Maria; evigt din, evigt, evigt? cJag stod länge qvar sedan hon försvunnit och såg efter henne i månskenet. Evigt, evigt! klingade det för mina öron och i gylleze drömmar om en framtid af sällhet och ära gick jag hem. aJag hade varit omkring ett år i Wien, då jag en aftom af en okänd emottog ett paket. Det innehöll kedjan, jag ryste tillbaka. Således, ropade jag, bedragen, öfvergifven, glömd; men vej, det är ej möjligt. Ett skrifvet papper, som lig bredvid, innehöll till min tröst följande ord: kjag Minnes min ed; men är tvungen ait bryta den; förakta ej Maria. Don Caldero tog fram en medaljong, som han bar närmast bröstet. Känner ni, frågade han, detta ansigte? Jag studsade tilltaka, det var min hustrus drag — Min hustru ,, sade jag med osäker röst. Nej, min vän, svarade Caldero med ett bitter smålöje; det var hennes mor. Det är derförd jag slöt mig till er, ty jag älskade ännu modren i hennes barn. Jag har dit, jag har försakat men aldrig glömt och, jag tror så gerna, att det var nödvändigheten, var tvång, som beröfvade mig Maria. Låtom oss spela, berr grefve Jag satte mig stum ned vid schickbrädet: det var dyrbart, sjelfva schackrutorna voro a! svarta och hvita stenskifvor och pjeserna, det ena partiet af silfver med — briljantslipade hvita kristallknappar, och det andra af någon mörk stålblå metall med purpurröda knäppar. Det är väl ej brukligt, började Don Caldero, att spela schack om penningar; men hvarföre