Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 2

HERR ALMLÖFS RECETT.. Marino Falieri. Hvitla Frun. Är det då bestämdt, att den skall bringa 0färd med sig, hvar den är, denna olvetksaligs Alexandrin, som ännu då och då går igen wi sin graf och spökar i den dramatiska litteraturen! Hvilar det en fördömelse öfver denna ledsamhetens och Jångsläpighetens utvalda form, hviiker i sina dagar förstört, förbildat så mycket poetiskt stoff och till trots af hvilken det poetiska elementet s? sällan varit nog mägtigt att tage ut sin rätt? Det är möjligt att en och annar ännu finnes, som af gammal inrotad smak eller en ensidig litterär bildning utropar: en tragedi i fem akter och på vers! På vers, mina herrarbh — liksom detta vore något förmer än det vanliga slaget, litet hvad man kallar styfståtligare, — och hvilken derför också afhör dessa eviga afmätta takidelar och återkommande rimslut med förtjusning och har ett bravorop för hvarje tvåradig senters; mena det måste kunna tagas för visst, att de flesta, om de än bålla god min, likväl inom första timmans slut deraf erfara en emotståndlig nervös sträckning kring mungipor09 och nödgas sätta näsdukena för munnen. Casireir Delavigne är, som hela verlden vet, en ganska god skriftställare, men sora hear det felet att med all sin, jag vill vist tro, poetiska natur Juta som konstnär nog mycket åt akademisterres genre; ban är derför sententiös, deklamatorisk, och framför allt alexandrinisk. Victor Hugo har skrifvit sin Hernani äfvea på alexandriner, men han har haft att trotsa och motväga dem med hela det rika måttet af glödande passion, af en blixtrande fantasi, af en kastiliansk kolorit, och nämnda dram är derför en af de få sceniska produktioner i denna form, hvilken gjort en stadigvarande lycka. Delavigne har i Marino Falieri, lika litet som Hernanis, författare saknat de poetiska anledningar, som ligga i en sydländskt volkanisk sujet, men ban har icke i samma min egt snille att utvecliks dessa elementer till en följd af dramatiska effekter. Hars stycke intresserar derför icke i sin helhet. utan blott i serskildta partier, — samma anmärk: ning, som gäller hans Edvards söner! — ock det är ezentligen endast tredje och fjerde akter na, der den gamle dogen infinner sig bland fol. ket och gör gemensam sak med dem mot an: stokratien, samt der han med den misstänksam. ma patriciern Lioni vid sin sida nödgas anställ: undersökning med en af sina egna samminsvurna, hvilken råkat till hälften förråda sig och saken för Leoni, det är endast dessa och någr: andra scener i tredje och fjerde akterna, som kunna sägas i högre grad koptivera och slå an Allt det öfriga är visserligen rätt ordentlig tänkt och äfven ganska bra skrifvet, men de håller sig Iikväl vid dena sortens saker, som mar vid en lektur kan afbryta nästan rmidt i me ningen. Hr Almiöfs — den åttatioåriga dogens — spe är nästan alltigenom af sann i