Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 1

ledde mina ider och känslor i en riktning, som mitt lynne väl förberedt, men der jag aidrig kommit att gå så långt, om ej dan Caidero varit. Han kom sedan ofta till oss och jag fästade mig allt mera vid den snillrike, den mångbegåfvade mannen, liksom han tycktes fästa sig vid mig. Det var han, som med en klarhet i framställningen hvilken jag ej kan återgifva, visade mig sambandet mellan Gud och menniskan, mellan det jordiska och andliga, som bevisade mig tillvaron af ett umgänge mellan en andeverld och oss, som uppenbarade sig i drömmar, i aningar, i den dunkla känslan af en högre makts inflytelse, Vi i vigtiga ögonblick varseblifva. Det var han, som renad från all vidskepelse framställde sanningen af spökerier, det vill säga, nekade dem såsom grofva materiela uppenbarelser, men antog dem såsom skapade genom högre begåfvade väsendens imverkan på vårt inre sinne, Ni skulle hafva hört honom, berr pastor, och ni skulle, huru stor tviflare ni än är, trott honom likasom jag gjorde. Vi sysselsatte oss ofta med schack, ett spel, som alltid roat mig. Don Caldero delade min smak, och vi stridde ofta hela aftonen i ett enda spel. Schack roar mig, sade han, emedan det minst af allt beror af slump eller öde. Detta visar sig så öfver allt, att man måste söka ett tidsfördrif, som så litet som möjligt röjer det; våra tidsfördrif böra ej tillåta andarne att bafva tidsfördrif med 085. Han besökte min svärfars soirger och mig, men ännu aldrig hade han gilvit mig någon inbjudning att göra ett besök. Han bebodde en stor våning alldeles ensam oeh såg aldrig främ