Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 1

UTRIKES. SYRIEN. Om det inbördes kriget emellan Druser och Marouiter, och den bedrofliga ställningen för öfr:gt i deua land, läses följande skildring i ett bref, dai. Beirul d. 4 November: Då vi bittulls i Europa. läste om Drusernes upprör, förband Yman vanligen dermed id2a om ett mölstågd emot regeringen, såsom iden pyssförflutna tiden emot Iorahint Pascha. Men denna sången är förhållandet imgalunda sådant. Detär ett förmiigt krig af Druserne emot de kristne, och, enligt allmänna omdömet, äro de kristae sjelive sku:d :dertil!, emedan de, sedan de erhöllo lika pobtiska rättigheter med Mubamedanerne, på allt sätt förtryckt Druserne och syftat på deras. fullkomliga underkufvande och utrotande. Biden har derföre redan langre tid glimmat under askan, annen först. nu, i anseende Vil den Turkiska styrelsens fullkomliga vanmakt, kommit ill utbrott. Till bevis för detta påstående kan bland: annat anföras, att de notable bland Druserne, nvilka visa stor håg för en bättre budnus, Vvidtalte några hbhärvarande Amerikanske misslonxärer, att I bergsbygden anlägga en skola för Drusernes barn. Detta skedde, och skolan nade god framgång. Di förklarade de kristnes patriark på Libanon, att antingen måste skolan seuast upphöra, eller ock skulie han öfverfalta Druserhe med krig. Missionärerne förklarade nu för Druseröe, att de icke ville gifva anledning till ett. krig, och tillslöto skolan. Vid dömstojarnes organisatson yrkade Druserne, att de tili bällten skulie hesättas med kristne, till hälften med Druser. De kristne deremot pästodo, att som de voro talrikare titl antalet, så borde dessa domstoiar bestå af 2; kristne och biott af V, Druser. Dylika påståenden ef den kristna befolkningen hafva icke blott bland Druserne, utan äfven bland Turkarne väckt en inre förbittring, som, vid den Turkiska regeringens vanmakt, förr eller sednare skulle komma till utbrott. Redan ett par dagar efter min hitkomst utbredde sig här allmänt det Tyktet, att Turkarne sjelfve bestämt en dag, då de skulle anfalla de kristne, och det fanus flere personer, som bestämdt förklarade sig hafva hört, att Turkarne utmärkt det eller. det huset såsom föremål iör plundring. Om ej ett par bundra Engelsmän voro förlagda bär, 9:ne Eugelska och ett Fransyskt krigskepp lågo i hamnen, så hide visserligen äfven hår orougheter redan utbrustit. flvad Druserne angår, så hafva de. börjat antända flere byar, och inspirra de kristnes Emir på Libanon ihars s!ott, och de gå så mycket vildare och grymmare till-. väga, som de genom patriarkens förfarande blilvit på det yttersta uppretade, hvilken utfördat en högudlig bannlysning och predikat ett formligt utrotnings-krig: emot dem. Redan hafva förfärliga -grymhbeter blifvit begångna, och Druserne röna så mycket mindre motstånd dervid, som hvarken sammanhållighet eller mod finnes bos de kristne, ehuru de äro minst 4 gånger så talrika som Druserne, och skulle kunna emot dessas 40,000 män ställa åtminstone 40,000 stridbara män. Men det är här ett allmänt talesätt. alt en. Druser rår på sex kristne. Sålunda hafva de sednare äfven denna gången ailsicke gjort något motstånd, och åse helt lugnt huruledes deras furste, genom Drusernes blockad, hålles fullkomligt innestängd i sitt slott. Den bärvarande paseban med sina trupper befianer sig nära nog i samma belöigenbet, och blott en enda röst råder derom, att sedan Ibrahim Paschas. aftig alldeles ingen regering mera fianes ilandet; ingen menniska vågar med trygghet resa från ett ställe till ett annat, ty ingenstides finnes något skydd eller någon sutoritet, som respekteras af någon menniska. Atven i Palestina står till på samma sätt; de fientliga stammarne der bekriga hvarandra inbördes. En intervention vore i sanning högeligen af nöden. För tvänne dagar sedan hitkom underrättelse, att Grekiske konsuln begilvit s:g från Damaskus till en by; kort derefter antyddes honom, att om han icke förfogade sig derifrån, så skulle man slå ihjel honom. Han återvände fr SN ran rar a NN nä Rn RR RR