Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 1

gnistrade i knapphålet och visade, att han varit 1 någon regerings tjenst. Mannen tycktes vara omkring femtio år gammal, och några grå hår bröto här och der af mot hans för öfrigt svarta hårvext. Jag vet ej hvarföre jag så starkt fåstade mig vid honom; jag fann honom obehaglig, men likväl drogs jag till honom. Det var en art tjusning, lik den, som de store huggormarne sigas utöfva på sina offer. ,Hin svärfar nalkades. Hvem är den der svartklädda mannen? frågade jag honom. Ack, inföll gubben, jag hade så nära glömt att presentera dig för honom; han är Spanior, liksom min salig hustru; kom. Jag följde honom, och snart stod jag framför den sällsamme mannen. Se hår Don Caldero , började min svärfar, får jag äran presentera er min svärson, grefve Lejonsvärd, don Cäldero, attach vid Spanska missionen. Den svartklädde sade några förbindliga rd till min svärfar, som aflägsnade sig ifrån oss. Ni, min grefve, är, efter hvad jagkan se, den lyckligaste make i det kalla Sverige; det fägnar mig att göra er bekantskap, sade mannen; jag har också länge sett er och ämnat efterfråga ert namn. Ni tyckes liksom jag, icke allenast fästa er vid det yitre, utan mera vid det inre af anenniskan; det är mig kärt att träffa en själsförvandt. På detta sätt börjades bekantskapen med en man, som, oaktadt sitt frånstötande, sitt hårda och kalla vttre, likväl hade er lågande själ och ett för hvarje stor id6 öppet sinne. Från denna afton var don Caldero min vän, och hans ljusa förstånd, hans hänförande värma, som han tunde meddela i ew koncist och skönt språk,