Aftonbladet – 3 januari 1842, sida 2

samt verser, hvilka det nästan skall sin egen lilla konst till att läsa ut, såsom till exempel: Skroflig väl ibland som klippan, ; Dock så menlös som strandsippan, (det sidsta ordet vill man nästan uttala som Xantippan,) eller följande, som:man verkligen icke begriper i första bandvändningen: mom Svärmod-trifs ej en Här; se, rifs ej Det med roten från vår kust? eten eller detta: I höjd kissasstecknen mekaniskt upp, ned. Författaren har-derjemte en synnerlig fallenbet för bildandet af nya ordsammansättningar å la Homeros och ännu mer å la Stagnelius; jag vill icke säga, att han icke understundom lyckas härutinnan ganska väl, men han förledes äfven ofta att hasardera sådana, som äro mera granna och pretiösa än målande, och hvilka i allmänhet äro att anse som ett oratoriskt pårhäng, aldraminst passande för skildringar af en natur; bvilken tar sig skönast och mest intar gande ut.i sin helt naiva enkelhet. Författaren beskrifver: till exempel hur ejderfogeln, Klädd i sidhvit messcskrud, Bär uppå sin höga tinning i Grönomkransad lagervinning. han talar om : Agirs dunkla sorgekatakomber, han låter eldens tungor sluta Offret till Gehennebarmen.n För den som läser det utan att närmare tänka derpå, kan detta möjligtvis klinga i örat, men förf. skall utan tvifvel vid närmare besinning sjelf medgifva, att dessa och likartade uttryck egentligen på intet sätt göra föremålet i någon ökad mån lefvande och påtagligt, utan fastmera endast förvilla och förmörka begreppet, samt afleda tanken åt alldeles främmande håll. Fiera stycken skulle kunna anföras, som både äro skrifna i en renare stil och: förtjena uppmärksamhet genom sin inre halt; sådana äro bland andra: Minnen från milt barndomsskärn, Ryssugnemn, Skärkarlens visa. .Soluppgången på -hafvet andas nästan det Pindariska odets verve; sångaren åkallar först i en ingress sölen, himmelensmunskäck, och manar honom att amed e:dhand krama . s senses ns sn de drufvor Från vinberg i öster, De eldklara drufvor, Som svälla af purpurns Bloårodnande safter. Straxt gjutes kring hela naturen ett flöde af j Brinnande vinmust; Hvar våg blifver rusig Och dansar oeh glittrar, I .sprittande glädje. De jaga hvarandra Med rödsprängda fötter, De famna hvarandra Med gul!bylita armar, De kyssa hvarandra Med rosiga läppar, Som mysa af tjusning. Och skälarna höja Ur vågornas; sköte Silftåriga hjessor; Da koxa och tjuta Med vrålande glädje, Och girigt de supa Berusningens solvin I vidgade lungor. Och hyalarna titta Med :solande later Så högt öfver vågen, Och spruta två strålar Af stänkande siffver Mot himmelens gulltrakt. Delfinerna turla Med bugtande ryggar Och stimma i ljuset; Med glänsande blankhud De blixtra; som stjernskott På ringlande vågor. Och hbafsfogeln kretsar Med glädtiga vingslag Och dyker på vågen Och älskar och jublar. Så spritter blott glädje På ändlösa-hafvet, Som blifver en lekplan För ändiösa fester I ljus och i gamman; I kärlek och famntag. ( Allt måste förlikas, Försohas, förbrödras, När solguden kommer; Ty allt dricker brorskål ) I fröjdvinets purpur. Som, guld löds vid siifver,