Aftonbladet – 3 januari 1842, sida 2

med ifver; ni kan ej neka, att det finnes händelser, som ej kunnå förklaras af-vårt förnuft, som således härflyta från en högre inverkan, och det finnes ingen menniska, som ej någon gång varit i ett läge här i lifvet, som tvingat honom att tro på en andeverlds inflytelse. Säg mig hvad det är som tröstar då man förlorat allt, allt. hvad man egde kärast, sin — han tystnade några ögonblick, liksom kämpande med eninre rörelse — psin måkap, återtog han, och sitt barn, hvad är det —som då man, krossad af ödets slag, knäfaller vid likkistan, liksom en ktar ljusstråle från en bättre verld upplyser själen, eller såsom en vänlig hvisknisg talar om tröst och lif för det balfstelnade bjertat? — Religionenn, svarade jag; religionens tröst, herr grefve., — Nej, nej, min pastor, den är mera resonnerad; nej, det förhåller sig ej så. Det är något yttre som verkar, hastigt som blixten, på själen, utan att några tröstegrunder förutgått, utan att tanken ett enda ögonblick ens i förbifarten föstat sig vid möjligheten af tröst. — Då, just då, ljusnar det för själen på en gång. Nej, herr pastor, det är ej religionen, det är den älskades ande, som meddelar litet af sin saligbet åt den sörjande. Inspektoren kom nu: med nycklarna till slottei och vårt samtal afbröts. Äfven han instämde i mitt omdöme, att ej slottet kunde bebos; men grefven var och förblef vid sin föresats. Gif hit nycklarna herr inspektor; ni behöfver ej följa oss; jag och pastorn hitta nog sjeifve. Ni skall blott säga oss hvart nycklarna gå Inspektoren bugade sig och började, enligt befallning, uppräkna kvart nycklarna hörde. Denna hör till stora porten, denna åter till salig riksrådets sida, och denna går till den följd af rum, som beboddes af riksrådinnan — denna nyckel hör till unga grefvens rum, eller,, tillade han något förlägen, de der rutimen i vestra flygeln, som beboddes af herr prefvens salig farfar, då