Aftonbladet – 3 januari 1842, sida 2

medlertid händt, att formen till sista numretj: öre Ju! blef sönderslagen då den skulle tagas i! press, och att Hr boktryckaren Wåhlin derjemte rekade att trycka det följande, som skulle gifvasl. ill ersättning. Detta gör verkligen saken missänkt. Men Hr Engström är ej en man, som åter afskräcka sig från en föresats af sraå förtretligheter: han skäffar sig ett eget tryckeri och täner fortsätta Barometern på nya året, samt tryccer till den ändan de första numrorna i Carls-) wrona. För att gifva begrepp om Barometerns politiska färg, reproducera vi här ett stycke af less anmälan, innefattande författarens politiska rosbekännelse i allmänhet: i aNuiär detvaf vigt att alla ledare äro: ;kunskapsj rika och redlige män, och kanske ffamför alla andra vör en folkledäre, såsom publicisten är, vara en fosterländskt sinnad, redbar och övälvitjande man, som väl är betänkt och alljemt öfvertänker sina ger hingars frokil icke för sig och sin välgång, utan för sin nation ch det Jand, under hvars lagar han lefser och önstar att verka. Han bör: således :framför allt wara svationel och legalist, ty aumed: lag skall land byggas, och hos oss åtsinstone borde legalism alltid. vara Iiktydig med rojalism. För vår det bekänna vi den lacbundna monarkismens principer, och tro bestämdt, att republikanska ideers atspridande verkar mera ondt än godt, ty det väcker en oro och längtan efter någon ting, som hvarken bör eller kan realiseras. Då vi så!edes öppet hafva uttalat vår byllning af royalismens principer, är det med ledsnad, ja, med verklig sorg, som vi sett oss nödsakade, att väsendtligen tillhöra den så kallade oppositionen, derföre, att lagens och rojalismens så kallade väktare, såsom det tycks, med berådt mod, hafva talat på ett sätt och handlat på ett annat. De hafva, med sina gerningar, gjort det snart sagdt omöjligt för folket, att hoppas på likhet inför lagen, den enda jemnlikbet. som ovilkorligen fordras; de hafva, ganom ovisligt nit och. till följd af bristande sjeifständighet, bortjagat tron ifrån thronens fotapall; d bafva sannerligen tillfogat rojalismen långt mera ondt, än alla rabulister tillsammantagne. Det är tid att stå upp och. manneligen kämpa för fosterlandet, lagen och konungadömet, skulle ock striden stundom vändas mot en eller annan ovislig konangabragd, skulle ock den stridande för omaket foriora mången värderad vän, som missförstår uppsåtet och ogillar sättet, hvilket ofta — det medgifves— kunde varit och bör:.bli annorlunda beskaffsdt, än stundom hittills: Hvad. angår. Redy af Barometern, så vidgår han gerna sin bristande förmåga i många stycken; men han vill täfla :med hvem som heldst i verkligt god vilja och redii;t uppsåt. Mången skall betvifla detta, och smädelsea blir säkert Red:s vissaste vinst. Men det får gå.n j så LITTERATUR. POETISKT HAFSSKUM, från SOTASKÄREN. Aonu ytterligare, att döma efter: alla -omständigheter, en uppträdande nybörjare, den hundra och första i ordningen! Men en nybörjare, som likväl begynner en aldrig så liten smula originellt, och vid hvars lärospån det derför åtminstone. i ett afseende kan vara af något intresse att uppehålla sig. Sjöromanen bar länge varit bebandlad såsom en sjelfständig genre, skild från den vanliga, om man så vill kalia den, landbacks-romanen; författaren till förevarande lilla Samling poesier har tagit för sig att göra en specialitet äfven af sjö-qvädet, sjö-dikten, att kläda sånggudinnan i matroströja och blanklädershatt, och att kransa lyran med: hafstång. Af de mellan trettio och fyrtio stycken, som här förekomma, finnes intet sem icke har sjön med dess öar: och skär till tema, eller som icke åtminstor.e innebär en närmare eller: fjermåre allusion derpå. Författaren synes vara från barndomen : förtrogen med vår: vackra skärgård, och det är uppenbarligen con amore (eller pkån: amåre,, som Dagligt Allehanda skrifver,) han besjunger: dess nöjen, äfventyr och minnen, eller tecknar dess naturscener och landskap. Det bor onekligen någonting inombords hos denne sångare, och i vissa hans stycken uttalar sig omisskänneligt en inspiration, en känsla, som till Joch med någon gång stegrar sig till det dithyjrambiska; men: mannen sär: ännu i alltför märkbar mån slaf under formen, det gestaltar sig of: ta oredigt, tvunget, oskapligt, så snart han bal det förargliga rimmet att tagas med; och äfver der detia: tvång icke finnes, vill sjelfva metern icke : ailtid löpa rätt som sig bör. Man finne alltså, : utom en mängdl hela.ordställningar och uttryck, som äro mera vågade än lyckade, äfver litet emellanåt dylika rim som: orm) och storm svari och fart, läsa och nesa, skränet och skenet, ,önskar, ochgrönska., mm. Mm.