Aftonbladet – 3 januari 1842, sida 2

vert pastor?, frågade han: Jag jakade. Nå välj 2g skall blifva er socknebös, fortfor han, der borta på Lejonsnäs — På Lejonsnäs? Det är väl ej ert allvar, herr Grefvel der har ingen bott på nära hundrade år, — Desto bättre, jag vill åter göra det till en! menniskoboning; men jag blir ensam, min betjent är min :hofmästare, min kusk och min kammoartjenare; det blir ett lugnt lif. Villni följa mig dit? frågade han vidare. Jag är! väl fideikommissarie till godset; men vet ej det :minsta om dess belägenhet. Vill ni följa mig och introducera? mig hos mina kära :anförvanter, som lära finnas derzin effigie?n Jag underrättade min hustru om min bortfärd och vi satte oss!i grefvens vagn och reste: kuskade af den mångkunniga: betjenten, som utom sina kunskaper i kökets och sängkammarens hemlighet äfven ägde den att köra ett par hästar. Snart voro vi framme vid herrgården: en sto) stenbyggnad med vidbyggda flyglar och som mer sina anlupna fönster blickade mörk framför sig några dubbla rader af uråldriga träd, hvilka tro ligen fordom varit putsade med sax, sträckte si; ut från tre sidor af den vidlyftiga gårdsplanen på hvars midtel en uttorkad våttenkonst stod oOmgifven med en förvildad och delvis vissnac buxbomshäck — se der ett utkast af ställets ut seende. Grefven smålog ooh såg på mig; shvac tycker ni om fideikommisset ? sade han; de ser ut som en spökboning. Detär besynnerligt, fortfor han att man med sådana ställen som dett: gerna vill förena :ett närmare umgänge med an deverlden, liksom denna icke skulle öfverall kunna uppenbara sin tillvaro. Ni tviflar, n skakar på bufvudet; nå ja! om ingen andeverlc funnes, hvarföre skulle vi ega en inre röst, som siger oss att så är?, — pDet är icke alla, som ega en sådan röst, invände jag småleende. Der misstager ni er, herr pastor, svarade grefver