Aftonbladet – 31 december 1841, sida 3

ning af dessa olyckligas framsteg och musikaliska öfningar. Hr de Louvois måste så mycket heldre vara att anse som en kompetent granskare och grundlig bedömare, som han sjelf är en utmärkt kompositör. Jag har framför mig några af hans egna kompositioner, hvari en melodisk från allt trivialt skild stil, i förening med ett högre sinre för sköna harmonier, uppenbarar sig. Hans bref lyder som följer : bMin herre! för några dagar sedan besökte jag anstalten för vansinniga i Auxerre. Då jag förra året var der, fann jag visserligen anstalten ganska väl oth ändamålsenligt inrättad, men likasom alla andra, uti hvilka ett stort antal af dessa, ofta mer än en gång om dagen af raseri hemsökta olycklige, liksom vilda djur voro inspärrade. Föreställ er derföre min förvåning, då jag i sällskap med Hr Girard från Cailleux, direktör för anstalten och en ung man om hvilken man är berättigad till stora förhoppningar, vid detta besök fann alla celler öppna och förvandlade i salar, der ingen enda möbel fanns i oordning. Rummen voro uppfyllda med stilla ofängslade menniskor, sysselsatta med itskilliga arbeten. Frapperad af denna utomordentliga förbättring frågade jag föreståndaren genom hvilka lyckliga medel han kommit till detta resultat. — Genom mildhet, arbete och musik, hvarmed jag belönade de vansinnige för sitt goda uppförande, svarade han. Men huru är det möjligt, frågade jag, att dessa olyekliga kunna finna glädje och tröst i musik, dessa som nästan aldrig hört någon sådan? Hr Girard svarade mig med Cabanis vigtiga iakttagelse: naturen tycker om periodiska repetitioner; de regelmessiga vexelverkningarna mellan vissa välgörande vibrationer återställa icke blott en välgörande symmetri, utan i dessa på dylika vibrationer beroende toner andas ett lif, och deras kombination framställer ett vida mer passioneradt, ehuru mindre bestämdt språk än det vanliga. Barnen älska sången och lyssna till den med uppmärksamhet och nöje, långt innan de kunna ge ifrån sig de artikulerade tonerna. Sången lugnar dem och i ett högre kullturtillstånd förmår menniskorösten redan frambringa toner fulla af uttryck och tjusningsförmåga. Detta, min herre, lärde mig använda musiken såsom ett fysiskt och moraliskt medel. — För att öfvertyga mig om förträffigheten af denna teori, inträdde vi i en sal, der de mest skiljaktiga sjuka befunno sig, fördelade på fyra afdelningar, d. v. s. för sopraner, alter, tenorer och baser. — Professor Brun, en man af förtjenst och talang, hade på en tafla skrifvit en flerstämmig sång och lät dem redogöra för noternas namn, valör, förhållande till hvarandra, ackorderna och dissonansernas upplösning. Alla svar voro bestämda och riktiga. Jag ställde nu mitt tal till en gammal arbetare, som förr varit hos mig, men nu i 8 år vistats här och ännu sista året rasade. Denna man svarade väl icke mig, men professor Brun, med en märkvärdig bestämdhet. Det var väl icke möjligt för honom att tala med mig, emedan han erinrade sig mig. Härpå frågade jag honom hvad för en ackord harmonierade, om jag till ett ce och ett a lade fibasen. En qvartsextackord, (?) svarade han genast. Sedermera sjöng han för mig tonerna, visserligen med strupljud, men dock fullkomligt riktigt intonerade. Kort derefter begynte de sjuka, på ett tecken af Professorn, en fyrstämmig sång, en kort tacksamhetsbön, som mycket rörde mig. under loppet af detta år hafva 17 vansinnige här blifvit återställda och återgifna till sina familjer. — Om det synes er tjenligt att offentliggöra dessa fakta, skall det vara mig ett nöje. — Mottag etc. Markis de Louvois.