Aftonbladet – 30 december 1841, sida 3

Så öngslig och sorgsen Agnes nu var, förekon gummans begäran henne rätt besvärlig, men ho; älskade sin gamla Cecilia och ville ej neka hen nes anhållan. Den lilla snygga boningen.va belägen straxt invid tullen, och Agnes följde flic kan dit. Här fann hon den gamla i sin säng ganska svag och matt. — Ack, gud ske lof! sade Cecilia, att jag åter ser min älskade mamseil, min lilla Agnes igen Jag var så rädd att jag skulle dö, innan flickar kom tillbaka, och taga med mig hemligheten srafven; nu, himlen vare lofvad! kan jag få öf verlemnaa den; till er. — Hvilken herlighet, min goda Cecilia? — Jo, ser bon, min lilla vän, det är en lån; historia. Pernilla, sätt hit en stol åt mamsell Herre gud! salig kommersrådet som är död, oci jag fick ej sköta honom på hans sotsäng, sot ag hade lofvat den goda herrn; men jag skulle ju gå till min son, när han miste sin beskedlig: bustru. Ackl så roligt det är att se henne, mir lilla mamsell! Gud signe min lilla Agnes! Ni skall hon veta, att när kommersrådet förlider vinter var sjuk och jag vakade hos bonom, si alade jag alltid med honom om er, Agnes lilla -— Du håller mycket af min sondotter, sade han; ag gör så med; men, hör på, gumma, kan du iga med en bemlighet om jag förtror dig någon? — Ja, gubevars! det kan jag nog, svarade jag. — Men du skall lofva mig det säkert, och ;vära derpå. gumma. — Nej, fy! svära gör jag aldrig, men tiga, det ofvar jag ändå. — Det gäller din mamsell Agnes lycka, tilade han. — Ja, se då! då skall jag tiga, om jag än skulle y ibop läpparne, svarade jag. — Jag bar funderat på, vet du, min hedersumma, att Solinder kanske skulle kunna göra ignes, någon orätt när jag dör, som väl ej kan li så långt till.