Aftonbladet – 30 december 1841, sida 2

å illa vid sig. Inte kan jag veta om det var ennes bror eller hvem det var jag såg. — I himlens namn! säg mig allt, allt! — Jag vet ingen ting, jag gamla stackare: m vi fattigt folk tala i otid, så bli vi förföljda, 12 — Ack! nej, nej! tala då min goda gummal .. Se här!... Och nu gaf hon henne alla le penningar hon hade med sig. Ni skall få nera blott ni vill yppa hvad ni vet. — Herre Gud hvad hon är gifmild och god, min lilla mamsell; om hon bara lofvar mig att ;j tala om det för någon, så vill jag säga henne ..för ser hon min goda mamsell, om de få veja att gamia Bengta har sett något, så kan jag bli olycklig.... — Hvad har du sett? Säg! säg då! — Jo densamma herrn, som gick om morsonen — förty jag känner den unga magistern, han har ofta gått här lörbi, och gifvit mig mån? sen skilling .-.-.— Berätta fort! fort! : —Ja han kom om afton emellan klockan 210 och tio åter gåendes, och jag var uti min illa bod, der dörren stod öppen; då såg jag tyÅ karlar, som hade en liten båt vid stranden springa upp bakom magistern och fatta V honom. Han gaf till ett rop, men de bund? för hans mun, kastade omkull honom, bundö händer och fötter, släpade honom ned till båten och rodde genast, ganska bastigt sin kos, Just bortåt den sidan der främmande flottar ligger. Mamsell kan väl tänka huru skrämd Jag var; om de fått märka att jag sett dem, Kunde de slagit ihjäl mig, gamla stackare, dexföre tordes jag ej visa mig, utan stod qvar I boden ända till dess de voro långt borta. — Men kunde mn då inte ropa på hjelp? — Ingen menniska var så nära att de kunsea. mig: och det tordes jag ej i alla fall. ; å ar Såvörskrämd att hela min kropp darrade.