Aftonbladet – 29 december 1841, sida 2

ressens gebiet. I hvarje land med en grundlag 1 ch en i någet afseende maktägande representa-lr ion måste den politiska yttranderätten och en obeIt oende tryck presssåsom vehikel för folkets opinion c ara af väsendtlig nödvändighet; men framför allt; ett land, der representationen endast hvari emte eller sjette år sammanträder, och missbruk ler ojemnheter i beskattningsväg, brister i den , orgerliga lagen eller samhällsfördraget, eller an-: Ira missförhållanden af hvad slag som helst, när tan endast då kunna med nigot hopp om än-l: Iring öfverklagas och på laglig väg afbjelpas. Om . ett sådant land — och detta är händeisen hos : ss, — de flesta representanterne derjemte en-l last äro valde för en riksdag och en stor del f dem, i anseende till de uppeffringar detta ippdrag medför i deras enskilda hushållning, icce önskar att vidare återkomma en annan gång, ;å är det klart, att pressen under den ojemförigt största tiden utgör nästan den enda förningspunkten och lemnar det enda sambandet it en allmän anda inom nationen, samt följaktigen är ett! oberäkneligt mera betydande element det offentliga lifvet, än på de ställen der nationalombuden sjelfve kunna hvarje eller hvartonnat år underrätta sig om sakernas ställming och kontrollera förvaltaingens gång. Häraf är också lätt förklarligt, såväl å ena sidan, hvarlöre Regeringen mötte en så föga hufvudsaklig opposition på riksdagarna under hela tiden emellan åren 4840 och 4823, dåinga tidningar ännu funnos, sem befattade sig med ati referera styrelsens åtgärder, som å den andra, hvarföre oviljan mot tryckfriheten ifrån sistnämnda tidpunkt visat sig i tilltagande i samma mån som styrelsen blifvit följd med mera uppmärksamhet, men i synnerhet ifrån år 1830, di denna uppmärksambet tog en hastig utveckling genom den dagliga tidningspressens deltagande i den inre politiken och genom dess reflekterar de uppsatser. Viminras alla ännu huru denna ovilja stegrades och uppenbarade sig i allt tätare indragningar och aktioner, tills den uppnådde sin kulminationspunkt under Hr von Hartmansdorffs bofkancellariat, denne embetsmans, som sjelf med en ogenerad öppenhet sistl. år på Riddarhuset omtalade den plan han uppgjort, att helt och hållet befria styrelsen från de besvärliga påminneiserna från den sidan, då året 4838 kom och gjorde en vändning häruti. Det vackra försöket, att genom processen mot assessor Crusenstolpe, med ett slag göra slut på rättigheten att granska regerirgsåtgärderna, genom denna gransknings stämplande till liktydighet med lastligt tal å Konungens person, strandade mot allmänrhetens högt uttryckta harm och en orolig jäsning bland hela kufvudstadens borgerskap, och man fann ändtligen, ait man för sent hade gripit till verket. Må ingen derföre tro, att toleransen för dea fria yttranderätten blifvit större eller alt bitterheten emot dem som yrka på reformer i samhället aftagit hos kamarillan eller den lilla flock af aristokratien, som ansett eller ännu anser chefsplatser, hedersposter och avancemanger böra utgöra ett slags fideikommiss åt börd utan behof af duglighet eller åt det krassa lycksökeriet och den krypande servilismens låga och oförsynta smicker åt allenastyrandet. — Visserligen icke. Men det var för långt kommet för att vidare helt och hållet förmå misskänna eller synbart våga förakta kela opinionens makt. Några slughufvuden föllo derföre på den tankan, att uppresa en fana, omkring hvilken alla de ifrigaste anhängarne af det rutna, alla de som funnit sig stuckne af opposilionsbladens anmärkningar, alla det fromma men blinda devuemangets anhängare, alia det andliga och verldsliga embetsmannaoch prelatväldets koryfeer, samt alla skenhelige oeh skrymtare, medi ett ord de naturliga fienderna till all frihetens utveckling och den rena mensklighetens rättigheter och intressen emot missbruk, privilegier och fördomar kunde församla sig och erbjuda en om också liten, åtminstone så rycket tätare sluten front emot den stora majoritetens. Så uppgjordes och utvecklades planen till tidningen Svenska Biet, hvars uppsättande utgjorde ett testamente af förre justitiekanslern Hr Nerman vid hans afresa från Stockholm, men egentligen först sedermera utvecklades under Hr erkebiskopens H. E. grefve G. Löwenhjelms och hofmarskalken von Beskows auspicier. Tvenne stora problemer stodo likväl ännu at! lösa för ett sådant institut: det ena, att få någon publik för läror, som äro förhatade öfver hela landet, och det andra, att kunna verka något på opinionen utom de kotterier och fraktioner, som vi här ofvan beskrifvit. Det förra gick likväl snart för sig, på det viset, att några få al de högre embetsmännen och prelaterne subskriberade till den första fonden, och subskriptions