Aftonbladet – 28 december 1841, sida 1

I vaknande, räknar jag den sista utomordentliga Tkongress-sessionens orättvisa och okioka åtgårder, då en diktatorisk pluralilets tyranni segrade Jöfver en stor och högst aktningsvärd minoritet. Också har denna orsak icke endast gjort sig I kännbar inom de stater, der vaien redan försiggått. Fördelningen af inkomsten för statsI länderierna, utan koastitutionel tiliåteise, inföIrandet af ett legaliseradt bankruttsystem inom Ihela unionens område, autorisationen å ett lån ,Jaf 42 millioner dollars 0. s. v. — dessa åtgärder äro så handgripligt godtyckliga, att folket Imåste önska deias återkallande och jag hyser Iden lifligaste förhoppning, att tiden till ny öfverläggning, till sparsamhet i staishushåällningen och tiil reformer är nära för handen. Jag önskar er, mine herrar, och vårt fädernesland lycIka dertill, att vi i spetsen för regeriogen hafve en president, som åtminstone i en friga samvetsgrannt aktar författningen, som vid utöfvandet af en bland verkställande maklens högsta pligter icke svigtat i sin redlighet, som förblifvit sig sjelf trogen, i det han från vår fribet afböjde det slag, som riktades mot henne genom. anläggningen att återskapa en pencningekorporatien, utrustad med tillräcklig makt att förstöra den individuella valfriheten och tillin:etgöra våra republikanska institutioners välgerningar. Ja, Hr Tyler har oförskräckt och troget begagnat sina konstitutionella prerogativer, på det att vårt fria och fullkomliga samhällsskick hädanefter måtte få sin riktning af menniskor och icke af penningar. Detta är ren republikanism. Så måste det vara och förblifva. Er Andrew Jackson. — Amerika erbjuder således i närvarande stund det sällsamma skådespelet af en whiggistisk president, som i ena lifsfråga, bankfrågan, lutar till toryåsigter, och en demokratisk president i expektans som i samma fråga är böjd för whiggåsigter. REAKTION EMOT KATHOLICISMEN I FLERE LÄNDER. Länge har i Belgien det s. k. katholska eller prestpartiet varit öfvermäktigt inom kamrarne, och man kan icke neka, att detsamma under revolutionen och måhända ännu sedermera gjort friheten der i landet betydliga tjenster. Men det säger sig sjelft, att den stränga uliramontanismen och en väl ordnad borgerlig frihet icke i längden skola kunna draga jemnt med hvarandra. Brytningen emellan det liberala oeh katholska partiet lärer numera också hafva fullständigt utvecklat sig. Ett bref från Brässel af den 6 dennes innehåller härom följande: I Representanternes kammare har den djupa söndringen emellan det liberala och det katholska partiet nu fuliständigt kommit för en dag. Som bekant är yrkade senateu, hvars majoritet tillhörer det aristokratiskt-katholska partiet, förlidet år på den dåvarande ministerens förafskedande, då deremot Representant-kammaren, i hvilken det liberala partiet har majoriteten, uttalade sig för dess bestånd. Då folk-suveräniteten i Belgien gäller såsom grundsats, ech dessutom hvardera kammaren särskildt kan upplösas, så var den naturligaste utvägen att komma ur denna konflikt, båda kamrarnas upplösning eller ett vädjande till folket, men dessutom kunde också senaten eller representanternes kammare hvardera särskildt upplösas, allt efter som man ville underkasta valmännens omdöme opinionen för eiler emot ministrarnes förafskedande. Dessa utvägar, dem grundlagen medgifver, blefve dock alia okegagnade. Det är nemligen intet tvifvel underkastadt, att majoriteten af alla bildade och förmögna Belgier är afgjordt stämd emot presterskapets och aristokratiens anspråk. Hvarje: upplösning och mnytt val hade således kunnat gifva det liberala partiet och den dåvarande ministerer en större öfvervigt. Ea upplösning af båda kamrarne skulle hafva öppnat det vidsträcktaste fält för denna förstärkning. Men om också blott senaten blifvit upplöst och dess motstånd emuvt den liberala ministerern hänskjutet till valmännens domstol, så hade äfven detta beredt det aristokratiskt-katholska partiet ett neder!ae. Ja, ministeren kunde till och med låta