Aftonbladet – 28 december 1841, sida 1

Den stackars garfvaren led mycket. För att göra honom skadeslös, gaf man honom värdigheten af iransk medborgare. Man införlifvade honom med att slogs nationalgarde, och på ruinerne af hans hus byggde man ett kaffehus, hvarest man dessutom sälde dricka, likadant, som i Paris, och hvarest man spelade biljard. Ian gick til! Algier, som nu var återtaget af en bland dessa konungar, som man i krigsministerens byrå tillsätter för tillfället. — Hr guvernören påstod, att han icke hade makt att hindra de öfvervunne att dö af hunger. Man talar om barbarer, man trer sig bildad: raen hvad var Tamerlan, hvad var Genghis Khan? Häön, som togo städer och konungariken, sönpärade folket, förstörde sederna. Och hvad ären j, jag frågar er det? Hvad göreo j? Då j intsgen städer genom kanonskott, tron j er vara hederligare, än de, som intaga dem med pilskott? Löjlig definition. Men Algiererne voro röfvare. Mä vara! J hbafven plundrat plundrarena. Vacker moral! Men äran? Hvad är äran? En stor sak, utan tvilvel, den gamla verldens synmål, en stor sak, då man tänker på våra krigares jätteliza mod, som förspillts allt från kejsarnes eröfringar intill Constantins. Men framför äran, varen betänkte på att Jaga så, att brödet icke kostar mer än en sou skå!pundet, att man ej betalar trettio riksdaler i tull för ett fat vin, som kostar femton i inköp, och att man icke stegrar priset på en orökelig (deta ord är kuriöst, jag medger det:) ciaarr till sex skiilingar. Saffkanshandlaren i Mascara erhöll gunstig tillåtelse att komma till Frankrike, detta ädelmodiga Frankrike, öppet för alia dem som vilja dö der af hunger, antingen såsom handlande eller som artist eller som litteratör; detta sednare företrädesvis! Uti detta vackra Frankrike erfor Österlänningen i sina tunna kläder straxt en förfärlig köld. Den olycklige hade valt Paris till bostad. Han talade, ingen