Aftonbladet – 24 december 1841, sida 2

blilvit ganska otvetydigt återsagdt. Hvad kan då Dagl. Allehanda mer begära? Sjelfva andemeningen af allt detta Dag!. Allehandas äflande att framhafva sigaaturen O. O:s musikaliska recensentskap såsom någonting utom det egentliga Aftonbladet, någonting så till sägandes exceptionellt, måste i öfrigt, för att rätt senteras i hela dess pusserlighet, sammanhållas med en fras oem ett så kalladt konkret omdöme, hvilken från det innersta af Dag!. Allehanda just i dessa dagar hörts uttalas med mycken emfas, och med denna assurans, som alltid ligger i ett kolossalt djupsinne. Man har på Dagl. Aliehandai sidan en gång för alla gifvit hvarandra bandslag på och beseglat dekretet med all den högtidlighet, som höfves stora saker, att det icke finnes någonting så otillbörligt, som att i en tidning ett individuellt omdöme någonsin får uttala sig och söka göra sig gällande; omdömet måste alltid vara ;konkrel — heter det — måste vara ett uttryck af en mera allmän opinion! — jag vet icke för öfrigt hur många egentligen anses behöfvas för att bilda en sådan allmän opinion, men jag förmodar, att det på ett visst håll kan i nödfa!l hjelpa sig inom tiotalet. Ålla signaturer äro således äfven fördömliga, och intet kan vara mera maktpåliggande än att riktigt med alit sitt saille och allt sitt konkreta vetande verka till desammas förintande. Nu är det något hvad ingen menniska bestrider — himlen bevare oss derifrån! — att sådana der massiva omdömena om saker och ting låta fullkomligt väl tänka sig inom en redaktion, hvars alia medlemmar äro dylika mångkunnige män, att de i hvad ämne som helst kunna bilda en fullt kompetent, kommitt till frågans konkreta afgörande, eller ännu bättre i en tidning, hvars utgifvare, såsom måhända t. ex, Dagi. Allehandas, eger den universella förmåga, att han inom sig ensam omfattar en hel redaktion, hvars enhälliga skonkretap uttryck ban i alla möjliga ämnen kan ega anspråk på att vara. Men man kan tänka sig andra tidningsredaktioner, hvilkas ledamöter äro så vanligt lottade menniskor, att de anse sig eigentligen böra hålla sig hvar till sin sak och Jha nog med den. Om nu den ene eller andre lat desse ledamöter får det infallet, ctt inunder sina. uppsatser sätta en signatur, — kalia den 10. O., eller Philalethes, eiler Nils Nilsson Nyberg, lika godt! — så måste sadant hvarken förändra sakens inre väsende eller synas i det yttre annorlunda, än bögst oskyldigt. Dagligt Allehanda har ju sjelf, oaktadt sina konkreta omdömen, en sådan signatur Cir under sina besök i boklådorna. För öfrigt, hvem vet om icke i alla fall ett sådant signeradt ech till utseendet inadividuelt lJomdöme, när allt kommer omkring, möjligtvis är fullkomligt lika konkretn, som trots sjelfva IDagligt Allehandas. Hvem räknar de hundratals personer, hvilka denna signatur kan ega att kollationera med utem redaktionsbyråen, i fall Ihan icke redan der skulle åtminstone kunna påräkna en och annan liten upplysande vink, ett Joch annat fragmentariskt bidrag till bildande af Isin opinion? Hvad skulle Dagligt Allehanda sä182, om jag med denna exempellösa uppriktighet, Isom jag smickrar mig med att ingen skall bestrida mig, här på stående fot berättade hur t. ex. jag, Jundertecknad, alltid i sjelfva verket bär mig åt Iför att på ett spektakel eller en konsert få ihop låt mig ett konkret omdöme om saken! Se här! Till att börja med, går jag aldrig dit ensam, utan jag stämmer gerna möte med ett par goda vänner, som göra rätt bra sina partier i en qvartett, och hvilka derför äro de största musikkännare loch de kompetentaste domare i dylika mål, verlIden för närvarande eger. Så fort jag inkommit, söker jag vidare med glasögonen upp i salonIgen, hvar jag kan anträffa en och annan sakIörståndig man, att, vid första tillfälle, ytterligare rådfråga. Ar det ett spektakel, skyndar jag, melIlan alla akter, ned till Pohl, för att inhemta; är det på en konsert, företager jag mig alltid, efter hvarje nummers slut, en liten rond kring Irummet, likaledes för att höra, hur det låter, Ibland de underkunnige. Jag äflas i trängseln toch armbågar mig fram, och svettas och pustar, joch nickar till höger ech venster och frågar öfI verallt i förbigående: Nå, hvad, tyeks? noga aktande mig från att någonsin bli förekommen med samma fråga. Och knappt har jag på ett håll fått uppsnappa ett ord, en anmärkning, en I fras, förr än jag åter är i farten och kilar fram