Aftonbladet – 24 december 1841, sida 1

så med; man fruktar för ett spöke i framtiden, och ville gerna utbreda förskräckelse, för att icke förråda sin egen fruktan. Quenisset är en af dessa råa, grofva gestalier, sådana, som bristen på uppfostran och tillsyn inom de jägre klasserna bloit alltför ofta frambringar. En viss kraft i viljan, som öfveralt förer till våldsamheter, är detta slags menniskors väsen; råa känslor, vild öfverspänning, hastig bandling, djuriskt stormande emot hvarje motstånd, och derefter nödvändigt så mycket större afslappning när raseriet är förbi; dessa utgöra karaktersdragen hos dylika merniskor som Quenisset. Såsom soldat sätter han sig upp emot sina befälhafvare, såsom fånge emot disciplinen i fängelset; vid ett slagsmål, der hans vän får stryk, griper han, liksem ett vildt djur, i den han först träffar, och sårar farligt ett halft dussin personer; emot samhället och regeringen uppreser han sig, emedan en mär vägrar honom det betyg, han behöfver för sitt giftermål, och hämndekänslan drifver honom sedan ända till tankar på revolution och mord och dråp. De råa instinkter, som ledde honom vid allt detta, igenkännas .också i hans lörhållande under processen. Han ser en skymt af räddning för sig och hoppas, och anklagar med ett verkligt raseri sina medbrottsliga, och glömmer icke till och med i största ifvern, att smickra sina domare. Hans medbrottslige äro des lachesn, des canailless) hans domare de tappraste och utmärktaste män i verlden och om man lefde hundratusen år, så skulle man icke få se maken till en sådan församling som pärskammaren., Bland aila de anklagade, som hittilis stått inför pärsdomstolen, är Quenisset den vidrigaste gestalten, den som mest sårar hvarje känsla af rätt, billiglighet, ädelmod och skönhetssinne. Det är ett gräsligt misstag af pärskammarens kommission, att hafva visat intresse för denna menniska, ett dubbelt misstag, emedan han icke förtjenar det, och således Hrr Pärer, genom det företräde de lemnat honom, skada sin värdighet, och sedermera, emedan han såsom den störste brottslingen antingen måste gå före sina medbrottsliga, eller ock till och med rädda dem, hvilket efier all sannolikhet icke låg i kommissionens afsigt. Total-intrycket af detta underbara skådespel blir då fullständigt, när man kastar blicken från Qnenisset på kanslern Pasquier, pärsdorastolens president, och sedan åter från denne på arbetarne. Hufvudet och den yttersta svansen, den högsta och lägsta graden al samhället, beröra hvarandra här. Och huru underbart, arbetarne äro missnöjda med detta sällskap, och, hvilket under! pärerna och Hr Pasquier i spetsen för dem, äro missnöjda med dem; och under öfver under, Pärerne, de belåtne äro arbetarnes, de obelåtnes, domare. I denna enkla ftmmanställning ligger någonting så oerhördt, så skriande, att det icke vore klokt5att nämna saken vid namn. Men till och med om pärerne icke hade så många skäl, att vara belåtne med den närvarande ställningen, och arbetarne, vedsågarne och stenhuggarne att vara missnöjda med den, så låge deck ett slags orättvisa deri, att ställa desse anklagade inför dyhka domare. Öfver ministrars, pärers, deputerades, marskalkars förbrytelser må en pärs-domstel kunna döma; tillräckliga skäl derför kan man både tänka sig och anföra, och i synnerhet ett och det vigtigaste, nemligen att pärerna ensamme, genom sia sociala ställning, äro i stånd att grundligen bedöma de inre metiver och driffjedrar, efter hvilka dylika män handla, och hvilka egentligen äro hufvudsaken vid bedömandet af deras hamdlingar. Men just af detta skäl är Hr Pasquier fullkomligt inkompetent, att döma en Quenisset. Pärerne äro pöärernas likar, men folket finner sina likar blott bland jurymännen. Quenissets, Petits m, fl. språk är en hemlighet för Hrr Pssquier, Decazes ete. I förrgår kastade de anklagade åt bvarandra skymforden lache, canaille, men dessa ord hafva säkerligen en annan betydelse ör Hr Pesquier, än för de anklagade. 1 går kallade en den andre une machoire, och måhända vet ingen af pärerna hvad detta vill säga. Behofven, lefnadsåsigterna, känslorna, grundsatserpa, glädje och lidande hos dem, sem här stå