Aftonbladet – 24 december 1841, sida 1

— Jag bekänner gerna att jag är det, svarade Caroline, och längtar till Julbordet, fast jag är åldst. Men, ack! det blir ändå ej så roligt i år, då vi inte få hem Adolf ifrån Upsala, som det var ämnadt. — Men är han då så sjuk ännu? — Nej! Gud ske lof! han är nästan frisk igen; men pappa säger, att han kunde få recidiv af frossan, om han reste i denna kölden. — Det har pappa rätt uti. — Ja, det har han visst, men inte får mamma riktigt roligt i jul, när Adolf fattas, som håller af henne så mycket. Nu hade Caroline fått sitt nystan färdigt, stort som ett äpple, och steg upp. — Du kan väl säga mig, Caroline, hvad du har i ditt stora nystan och till hvem det är? : — Ja, om du kan tiga bara. Tiga! ja, ser du Caroline, det kan jag bättre än någon af er alla. — Lit se då! det är en liten smärgeldyna jag har virkat af silfver och blått silke, åt mamsell Beata. — Nå! hvad har du gjort åt mig då, Caroline lilja? — Jo pytt! fick du veta det? Nu kom majoren, hvars middsgslur var slutad, och gick in till sin fru; han frågade bornen i förbigående, hvarföre de sutto så stilla? — För mamma. skrifver. Åb! pappa vet nog hvad hon gör, sade Carl skälmaktigt. — Nå! nå! då går jag in och bjelper henne, så blir det förr färdigt. — Ack! nu få vi så roliga utanskrifter! så