Aftonbladet – 24 december 1841, sida 1

— Tyst! Carl! sade Caroline, under det hon nystade ullgarn på ett litet rundt paket, för att tifva det utseende af ett garnnysta; tyst! du skall ej vara så nyfiken. — Ack! den, som finge följa med Christine in ech se alla julklapparne! inföll lilla Erik, en 5CX års gOsse. — Får jag se! får jag följa med! skrek nu den fyraåriga August, och den treåriga Fiken slappade : med sina små händer och upprepade brodrens ord: får jag se! får jag se! — Hål! Gud bevars! Så små herrskapet flyger omkring mig! Ljuset fläcktas ut. Släpp mig då! Hennes nåd väntar. — Mina små, snälla barn, sade Carolina allvarsamt, nu få vi ej vara bullersamma, det tycker mamma intet om; vi måste vara tysta, medan mamma skrifver. Erik gick till en stol vid fenstret, satte sig helt stilla och sade: — Ack! hvad det är långt, till dess ljusen komma in! Hvad är kleckan, syster? — Min lilla Erik, klockan är bara tre ännu; var tålig ett par timmar, sedan får du så roligt; då kommer Julbordet — Julbordet! Ack! Julbordet! Det granna Julbordet! ropade August och Fiken samfäållt. De små satte sig sedan, på hvar sin pall, vid ett litet, ligt bord, hvarpå August snart lade upp sina armar, och det lilla, ljuslockiga hufvudet :ofvanpå armarne, och somnade, då han var stilla en stund; Fiken hade tagit sin docka och låtsade mata henne utur en liten thekopp. Carl gick till stora systern, tog en förnumstig mine och försäkrade, att han alls icke var nyfiken.