Aftonbladet – 23 december 1841, sida 2

apligter mot Konung och fosterland, och lifvas af atet glada hopp, att jag, efter mödor och besvär,! afär hvila mig vid en älskad makas sida; ty här hoatar mig visst inga faror, som för evigt kunna slita amig ur din hulda famn. Vi höra icke stridens cåskor ljunga omkring oss; väl hafva vi här inbensaska fiender att bevaka, men deras anfall äro icke efarliga; det enda vi hafva att frukta för dem, är: catt de gerna vilja rymma, om något tillfälle gafs. aGoda Stina! var icke för mycket ledsen för min clångsamma frånvaro, utan haf din förtröstan till aGud; och med sorgfållighet sköt vårt lilla bo det abästa du kan, och med tålamod afbida återseendets asälla ögonblick, då vi uti kärlekens ljufva sköte: cfå glömma saknadens mörka vintermånader. Ömama vän! gör icke för mycket långt tills du skrifver. amig till, och låter mig veta, huru det står till chemma; ty det blir det enda nöje jag kan njuta, aså lange vi äro åtskiljda, då jag ifrån dig får emot ataga någon rad. En tusenfallt hälsning till släg atingar, rusthällare och alla goda vänner. Jag inanesluter dig uti Guds milderika beskydd, och framdefser med de aldra ömmaste känslor din trogna, chulda make. . JOHAN BOLD. Stina var alldeles utem sig af glädje åt allt detta. Hon både gret och skrattade, samt bjöd Josef af pepparkakorna, men ban nändes visst icke äta opp dem för henne, ehuru de sågo rätt goda ut. Men Annika höll gerna den till godo, som Stina stoppade i hennes gamla, tandlösa mun. Efter denna dag var Stina den fordna glada, raska Stina, och tänkto med allt mindre sorg på Jobans frånvaro, och med allt mer och mer fröjd på hans återkomst. Dessutom fick hon snart en betydlig förströelse; ty efter ett par timmars ve vaggade hon en stor, präktig, rask pojke, och gladde sig innerligen åt Johans glädje, när han skulle få veta, att allt var förbi, och att han var afar till en pöjk och icke till en tös. Mor Kajsa for sjelf till prosten med gossen, som kallades Mathias efter aden englagoda grefvinnan. Kaptenen hade tittat till Stina, alldeles som han lofvat Bold, stod nu fadder åt hans son och gaf hederlig faddergåfva. Mathilda tänkte på Stina med hjelpsam hand under denna tid. besökte henne sjelf ännu en gång, och gladdes in