Aftonbladet – 23 december 1841, sida 2

AMHÄLLS-IDEER I MENNISKOSLÄGTETS SAGA, AF C. J. L. ALMQVIST. (AN-VÄLDETS URSPRUNG OCH BETYDELSE. Med Karz-välde förstår Författaren detsamma, om vi vanligen mena med Monarki, eller samvällsstyrelse, liggande i en persons hand, utan tt vara utgången ifrån folkets eget val eller veroende af nationens vilja och behof. Namnet, vär, härleder sig från det i Asien allmänt brukiga Kan. I utvecklingen af detta ämne är det synnerhet högst intressant att se framställningen om ett inre samhälle, en i sjelfva skapelsen hos menniskan nedlagd samhällelighet, och som isynnerhet genom uppfostran måste utbildas och fullkomnas, hvars verkliga tillvaro. man icke kan betvifla, men som också, då denna erkännes, visar en stor del af den nuvarande yttre lagiftningen vara ändamålsvidrig, skadlig eller i vissa fall onödig. Förf. säger: Menaniskan är samhällslig i och med sjelfva sin skapade natur: hon söker sin renskliga like och ingår i föreningar med flere af dem just till följe af Långt ifrån, fördenskull, att hon skulle gas till samhälle, visar hon sig tvertom Isen böjd derför; och säkert är, att ingen anter ensam, än antingen den, som af besynnerliga olyckor skilt sig från andre; den som af serdeles egna, den öfriga menskligheten motstridiga grundsatser söker ett eremitlif; eller slutligen den, som händelsevis blifvit uppkastad på ea öde strand, der ingen mera finnes, och der såledss möjligheten till ingående i samkället icke gifves. Samfundslifvet är följaktligen menskligbetens regel och allmänna, sanna natur. Samhällets mening består uti, att af flere enskilde bilda en stor enhet. Det är en grupp af individer; och hvilken måste vara så sammanhållen och sammanhållande, att den sjelf står soma en individ, blott af vidlyftigare stag. Men det är just beskoffenh-ten af derna sammanhållning, som utgör politikens probiem. De tusentals (och slutligen milliontals) enskilda monniskornas sammenkållande till en enhet — sam: hälls-individen — har genom tiderna, så långt någon historia bakom oss räcker, oupphörligen sök! sätta sig i verket, och gjort det på mångfaldiga sätt Sammanhållringssättet i olika länder och hos olika folk måste hafva varit beroende af det slags kultur böjd, hvarpå ett folk befunnit sig. Det stora, rätta i grundsatsen för sammanhållnin. gen, är kortast: att så väl alla de enskilda rmenni skorna, å deras sida, som samhälls-enheten å sin, begagzedera i den förening, hvaruti de befinna sig kunna lefva fullkomligt och oinskränkt med det lif som tillhör hvarje af dem i sanning, d. v. s. i en lighet med den af Gud åt hvar och en cjorda be skaffenheten. Det poliviska problemets lösning hvila således på, att utfinna, huru det med rätta tillhö menniskan att lefva; eller hvad, med andra ord är henne tiilbörligt i och med hennes skapelse. En dast kvad som häremot strider bör kon afhålla: ifrån: allt det. som dermed öfverensstämmer, bör hor hafva frihet till. Från ingenting annat kan å en: sidan lvångets, och å den andra tillåtlighetens grund sats utgå. Svårigheten att utfinna hvilket lif, som för hvarj meuniska är det rätta, eller ens hvilket för meani skan i stort och i allmänhet är det, må vara betyd lig. Svärigheten att inse det sannt humana i allting är ingen annan. Men hvarken må man lättsinnig förkasta detta såsom onödigt, efter, tvertom, få äm nen i verlden finnas vigtigare, och på få har men niskosligtet så länge, så ihärdigt och så djupt arbe tat; ej heller må man lemna det ifrån sig af för tviflan; troende frågan i evighet sakna svar. Se man åt i historien, så skall man upptäcka, att vår slägte oupphörligen sträfvat och sträfvar till ett mål som utgör det poltiska problemets lösning, likas väl som den religiösas och några andra, lika ange lägna; man skall upptäcka, att, oaktadt enskilda små och delvis skeende återfall, bar intet sekel gåt! utan att såsom frukt qvarlemna åt menskligheten et Istörre ljus, kastadt öfver en aller annan af gåtan