Aftonbladet – 23 december 1841, sida 2

emligheter, och hvärmed följt ett steg närmare ålet. Lika säkert är, att svårigheten i sjelfva verat måste vara långt mindre än man anar, och svat ligga närmare till hands än man tror; allenast an lyssnar till Guds röst i skapelsen. Menniskan ore sannerligen den orimligaste af alla varelser, m icke kon skulle hitta fram, då allt annat hittar; ch hvad borde vi väl tänka om det högsta väsenet och dess mening med sina verk, om något mil ore 033 gifvet, som vi aldrig kunde nå? Häröfver vilar således ett missförstånd. D-t svåra befinner iq icke i saken; utan ligger deruti, att man icke år till saken. Vi hafva nära vid sidan ett annat ene, som förekommer lika inveckladt, men som i runden är lika lätt; det kan genom en viss märkärdig likhet tjena till varning, upplysning och rätssnöre, äfven i detta; det är det medicinska prolemet. Ben kroppsliga helsans bevarande, som utör detta problem, löses utan tvifvel ganska lätt af var ech en, som enkelt följer sin kropps tillsägel-. er — får jag nyttja detta ord? — af hvar och en,l red ett ord, som hvarken å ena sidan diktar sjutomar på sig och gör sig usel genom onödigtvis iaagna läkemedel, ej heller å den andra diktar sig oanna behof. Att det i hvarje kropp befinnes enj emlig, men säker och ständigt för hvar och en, om troget derå lyssnar, talande uppmaning till hvad ör khelsans vidmakthållande tjenar; det bevittnar varje på sig sjelf uppmärksam menniska, och alla örnuftiga läkare vidgå sanningen deraf: en kraft ill läkedom — vis medicatrig — bor i hvarje Iefande kropp. Skulle nu Gud i vår själ icke låta n sådan röst tala, eller i vår ande någon dylik heande makt verka; blott vi lyssna på den förra, och ifva den sednare tillstånd att bistå oss? Denna öst, denna i själen varande vis medicatrix, är den 08 083 lefvande Frälsarea, och som vi osvikligen ga, allenast vi värda oss till honom. En sädan i årt väsende inneboende bjelp kan lika litet vars n dikt. som den kraft till helsa, vår kropp besitter. Den sednare hindrar visst icke att serskilda sjuklomsfall kunna inträffa, der enkom läkarebiträde vehöfves, och der medicinens problera må vara ganka inveckladt att lösa: millionerna äro likväl friska ch besvara således utan svårighet dena kroppsliga wundhetens stora fråga. Denna oändii,a lycka — utt millionerna bibehålla helsan, och att de sjuka blott utgöra undantage: — skulle icke eqa tum, om medicinen sjelf vore en myndighet på jorden, hvars nnehafvare. kunde, såsom utgångspunkt för en hiori, proklamera alla menniskor vara i epiaemiskt tillstånd, och på denna grund anb falla alla att taga in; då följden snart blefve en allmän sjuklighet såsom normaltilstånd för menniskorna, och det friska, om det någorstädes qvarfunnes, firvandlas till undantag. Men medicinen har lyckligtvis icke blifvit någon makt; den finnes, såsom lära, och det är nog; menniskorna hafva den ati tillgå, när de behöfva, men de fortfara obehindradt att i stort och i allmänhet blott få följa sin i kroppen gifna tillsägelse om hvad till välmågan fordras. Alldeles detsamma är att säga om politikens problamor. Vår själ har sedan syndafallet sina 2berrationer ifrån normaltiilståndet, likaså väl som vår kropp; begge kunna således vara sjuka: derom strides icke. Men Gud har gifvit begge medel till-her sans bibehållande, eller återställande i de fall, der bon förlorats; en vis medicatrix, således, inom begge. För kroppen är det, såsom vi förut anmärkt, den allmänna, stora lifskraft, som hjelper menniskorna i det hela, som upprätthåller millioneraa och som endast behöfrer understödjas af medicinsk konst och apothek vid enskilda undantagsfall. För själen är det Guds i vårt samvete, våra känslor och vårt förnuft (när de alla tre få vara okränkte) talande röst — eller med ett ord: den i oss lefvarde Caristus — som utgör den stora krafter, bibehållande eller återställande vår andliga helsa, och som alicna vid enskilda undantagsfall behöfver biträdas genom sådana medel, som ytre politiska inrättningar och åtjärder, strafflagar och dithörande. Sådan är sakernas sanna och enkla förhållande. Vi hafva nyss ofvan iakttagit hvad som ofelbart skulle inträffa för slägtets kroppsliga välmåga, om medicinen vore en mynxdi,het på jorden: sjukdom såsom regel och helsa såsom undantag blefve följden, tvertemot hvad som bör vara, och förmodligen också tieriemot hvad man ur medicinens synpunkt tycker sig böra vänta. Alldeles enahanda händer naturligen, om det politiska hjelpemedlet, i stället för att blott vara ett sådant, ochidenna egenskap inskränkas till användniag för något enkom behof, upphöjes till en myndighet i verlden. Dess ianehafvart kunna då, såsom utgångspunkt, proklamera nödvän dighetea af politiska vehikels begagmando i och för alla, under den falska förutsättning, att menniskan, utan dessa yttre inrättningar och åtgärder, icke sjeilmant skulle ingå eller forifara i samhälle: hvarefter sedan just följden blir sjukdom i samhälsväg, d. v. s. rubbning af det förhållande emellan individerna och samhället sjeif, som vi ofvanföre sett vara det rätta, således det friska i denna väg. Och nu har det på jorden virkliven så inträffat, att de yttre politiska medlet uppträdt såsom myndighet hvilket icke skett med medicinen. Man kan fråga huru det varit möjligt för den era att blifva en si. dan, mer än för den andra? Svaret ligger enkel deruti, att menniskorna kunnat göra misstag: med andra ord: det är en följd af syndafallet.(?) Hä inträffade således det dubbla, att ett sjukdomsfall : själen ökats, ja, till högsta betydenhe: förstorats ge nom ett nytt! Det är således det andra ell:r för nyade syndafallet. (!) Orseken inses lätt, hvarför en sådan fördubbling skall kunna ske med alla vå: samar re sera nerligen åt den förändring, som hon och hela hen: RR SD LA a KR ER m MD