Aftonbladet – 22 december 1841, sida 2

efter sista ombytet splitter nya skinn. Hvad dess hundra ögon: angår, har det nu blifvit fullkomligt konstateradt, att de äro bara fjell, och om till! äfventyrs rågra fläckar skulle upptäckas efter de! många skinnombytena, kunna vi försäkra, att de äro bara denigrationers. Merändels biter han sig under sitt kryperi efter gammal vana istjerten; men deraf har han den fördelen, att denna utgör den egentliga ledtråden för bans ädlare del och således tillhåller denna ait beskrifva den eviga cirkelgång, hvilkera han äfven i sitt nya skipn synes ämna bibehålla. Efter de sista skinnombytena syntes han länge mycket skral och utmerglad; men de publika spisningarne i fjol, hvarvid hans principaler rikligen försågo honom med murklor, återställde honom ganska mycket, och nu efter presentationen på slottet, kan han med skäl anses som en fullkomlig kungsorm. Detta åbäkliga djur har nu cirklat sig fram genom fyra numror af Svenska Biet, och i hvarje nummer öppnat sin färd med följande rubrik: Afionbladet och handtverkerierna, eller ett nytt anslag af de Svenska näringarnes vän och gynnare Vi hoppas dock att hvar och en, som känner f. d. Utgifvaren,, äfven lärer, vår avis förutan begripa, att han icke skrifver om det angifna ämnet, utan om någonting belt annat. Sedan han nemligen först på salig Argi maner börjat med ordet vår, och för tusende gången försäkrat alt Aftonbladet vill förstöra primo fabrikerna och secundo kandtverkerierna, så lofvar han, åter för tusende gången, att bevisa detta, och dermed har också både bevisningen och det föresatta ämnet slut, och ett nytt ämne, d. v. s. en omtuggning af ett annat, gammalt ämne vidtager och omältas genom åtta goda spalter. Delta ämne är: förtullning efter vigt, eller, såsom det i ;den upphöjdess språk heter, pvigtförtullnings-principens. Så vidt man af fördettingens sammelsurium kan sluta, vill han härmed säga så rycket, som att alla här i landet, såväl de som ifrat för förbud, som de, hvilka ifrat för en hög eller måttlig skyddstull, ändock sträfvat att förstöra fabrikerna, emedan de önskat, att tullen skulle bestämmas efter varans värde och icke efter dess vigt. Den enda rimliga meningen med detta vigtprinciperiprat måste väl vara, att f. d. utgifvaren nu vill införa den grundsatsen, att endast varans vigt, men icke dess värde, skall tagas till mått vid tullens utgörande, så att ett skeppund alliid drager samma tull, ehvad det är ett skeppund demanter eller ett skeppund stenkol. Menar han så, så måste det medgifvas, alt det innefattar något nytt, och att Hr Johan Johansson bör hafva äran för dess uppfinning. Menar ban åter, att bestämmandet af varors qvantitet vid förtulisving i vissa fall heldre bör ske efter vigt, än efter annan sorts maåttstock, så är ju detta intet annat, än hvad dels redan funnits i alla våra tulltaxor, dels blifvit af tullkommitteen föreslaget och i den nya tuiltaxan följdt för en vida större mängd artiklar än tillförene. Afven för klädens förtullning föreslogs under riksdagen, att det måtte ske efter vigt. Men ingen kom på det infallet, att det skulle gå an att dervid utelemna allt afseende på varans värde och att sätta samma tull å ett skeppund kläde, som å ett skeppund salt, emedan deraf nödvändigt skolat följa, antingen att saltet blifvit genom en för hög tull rent af förbjudet, eller ock att klädet blifvit genom en för låg tull satt utom allt skydd. Man antog således ett visst medelvärde på alit kläde, bestämde tulien derefter till 35, till 50 å 400 procent — allt efter olika åsigter — och föreslog, att denna tull skulle utgå efter en viss vigt å klädet, tagen i proportion af dess vigt. Men, som bekant är, ville fabrikanterne blott hefva förbud, ech frågade alls icke efter sakens vigt eller värde. Hvarföre intresserar det då f. d. Utgifvarn, att nu efteråt tala om vigtförtullningsprincipen? Jo, derföre, att det är honom likgiltigt hvad han talar om, endast han får tillfälle att tala om sig sjelf. Det kar han ock gjort uti ifrågavarande uppsats, der ban beständigt lämpligen förehåller och påminner sina herrar principaler, fabrikanterna, attdet var medelst de, sunder riksdagen utkomna skrifter, som opinionen böjdes till antagande af förbudssystemet. Visserligen är detta osanning; men äfven denna förtjenar er kontanta tacksamhet, Herrar Prohibitister. Dernäst synes f. d. Utgifvarn hafva för afsigt, att ljuga till sig äran af avigtförtullningsprincipens, uppfinning, hvilken ära vid tillfälle kan hafva sin nytta med sig. För denna afsigt behöfver han blott i Sv. Biet, flitigt och i långa artiklar skrifva om denna Äprincip,, skälla dugtigt på alla andra, som ej orka lika flitigt trögla med om densamma, och i ett följande nummer alltid oförsynt påstå, att ban i ett föregående nummer till komplett evidens deducerat de satser, som skola läggas till grund för nya påståenden. Ingen läser bans sammelsurium; de, som igenkänna honom, kasta bort bladet, redan vid första raden, och de, som ej känna honom, orka aldrig öfver en pe-, riaod eller två Han är cåledac gäker nå att.