Aftonbladet – 22 december 1841, sida 2

tackat Gud för hvar dag han unnade dig att få be hålla honom, då hade du varit, ej allenast glad id glada dagarne, utan äfven tålmedig i de sorgliga Men nu bar du måhända gjort ingendera, hvarke med undergifvenhet beredt dig, på de onda, olle nog lifligt tackat för de goda, utan låtit dagar kom ma, dagar gå, obekymrad om framtiden, bara de närvarande var trefligt och godt. År det icke så kära Stina,, sade Mathilda mildt och vänligt klap pande kenne på axeln. Jo, så är det, nådig grefvinna! snyftade Stin: ångerfull. Je2g tackade och prisade Gud alldele. för litet, när jag fick hafva min Johan i ro, oci derför straffar mig Gud. Ja, men nu måste du, fortfor Mathilda, 3d mjukt och tacksamt emottaga äfvenväl straffet, t annars kunde detta blifra ändå hårdare och svårare Uppfordra nu ell din själs och kropps styrka för at företaga alldeles det samma som när Johan va hemma. Tänk på honom, men endast såsom åter kommande, icke som bortgående. Detta är nu re dan förbi, och om du flitigt och arbetsamt går da garne framåt, så gå äfvenväl dessa allt fortare oc fortare bort för dig. Tänk hvilken sorg för de stackars Johar, om ban visste huru här stod til huru här ser ut. Nu tror han att du, klok och för nuft!g, sköter cm ditt lilla hus, och sedan syr små kläder till den lilla som du väntar dig. (Stin skämdes grufligen och såg sig oupphörligen omkrin i den ostädade stugan.) Detta trodde äfven jag, fortfor Mathilda, och derföre tog jag med mig åt skilliga småsaker, dels sydda, dels tillklippta, del bara tygbitar, för att du skulle få litet att göra utaf. — Och nu plockade både Mathilda och barnen fran sina skänker, och Stinas ögon började stråla af glädj vid denna syn. Meatbilda märkte ganska väl att hernes lappar oci tygbitar vida mera tröstede och lindrade Stinas sorg än hennes lilla predikan. Hon smålog inom sig i