Aftonbladet – 22 december 1841, sida 2

detta, och såg häruti maturmennisken, till hvars hjerta och yttre sinzen det långt mera lönar att tala, än till det vidt berömda förnuftet. Mathiida hoppades dock att hennes ord skulle ligga och gro kos Stina, och i andra stunder, när sorgen återkom med hela sin styrka, bära frukt. Ack hvilka obegripligt vackra och rara lappar jag fått!s sade Stina kelt glad. Detta kan blifva små tröjor, och detta en liten grann mössa, och af dessa fina sockerdutsbitar kan jag, om grefvinnan och de små tillåta, göra präktiga nattkappor till Jehan, ty det tycker hen så mycket om. Gör hved du vill deraf,, svarade Mathilda leende, och barnen voro högst förtjusta åt att se Stina så glad. De öppnade nu äfven sina andra små korgar och knyten, och droge fram den ena lilla godbiten efter den andra, hvarpå den stackers utsvultna, men nu litet tröstade, och således äften hungriga Stina med stor begärlighet blickade. Som Mathilda väl visste att ej Stina skulle gripa till någon af dessa små läekerheter förr än hon och barnen voro gångna, gjorde hor ett kort slut på sitt besök, sägande: Farväl nu, min kära Stina! Låt nu se att du blir kloka menniskan igen. Jag skall nog tänka på dig Bär du minst anar det.n Barnen togo nu äfven farväl af Stina, litet narrade på att ej få se henne äta af det de medfört. Stina grät, kysste grefvinnans händer och kjol, kringklappade henne och barnen; samt skämdes grufligen att ej ens hafva mjölkat sin ko på morgenen, så att hon hade haft en drick mjölk att bjuda grefvirnan och småfröknarna. Hon följde de hemåt gående ett långt stycke, men när Mathilda tvang kenne att vända om, gjorde hon det med snabba, raska steg. Hemkommen, började hon med att sopa sin stuga, emellanåt knapprande på fint bröd och medvurst, derefter gick hon ut och mjölkade, gaf ko, får och