Aftonbladet – 21 december 1841, sida 1

spirationen, hvilka skulle anses som requisita för stora priset, d. v. s. såsom stämpel på sann poesi, i fall akademiens pris får anses såsom vitsord på dessa egenskaper; då hon för det andra priset inskränker sig till fordringarna af en ren diktion, en bhjelplig poetisk lyftning, om, nemligen vid språkets nuvarande ståndpunkt, förmågan att sammanfatta en orimad, i vissa stafvelser afdelad, kria, der man således undviker just den egentliga svårigheten, det verkliga gesällprofvet: rimet, som i vårt rimfattiga språk etgör sjelfva stötestenen, om, siga vi, dessa stycken verkligen få anses som inträdeskeort i poesiens förgård. Alia tre voro af denna känslosamma natur, som man med skäl förevitat vår tids poesi ech som akademien kanske gjorde väl i att ieke företrädesvis hylla. Det första stycket, onekligen det bästa, beskref huru en fattig, lidande och förtryckt kom til paradiset, der de store ech väldige ej kände honom — ehuru man borde förmoda, att de, som åtnjöto den äran att omgifva Allahs thron väl korde känna en helgonkand:dat, — men der Gud försäkrade, att Han kände hormom, en rätt beskedlig tanka, men så litet ny, att den igezxfinnes i hvarannan predikan. Det andra stycket, också orimadt, men här och der infallande med ett par rim, såsom: När fängslets galler faller, eller: Det står skrifvet lifvet 0. s. V. afhandlade nästan samma ämne, ehuru i ett vida tarfligare föreställningssätt, der en tiggare deg, sveptes i granris och från den rika mannens bredvid belägna graf några blomsterfrön fördes af vinden på den fattiges mullhög, hvaraf blommor nästa vår uppspirade. Det tredje stycket var, såsom Hr direktören försäkrade, hållet i Grekisk anda. Vi för vår de! skulle likväl tro, att med den Grekiska andan borde förstås det rena, höga, allvarliga i den Grekiska estetiska bildningen, uttryckt så som man nu för tiden skrifver på god Svenska, icke i några termer såsom kronos, helios, aides m. m., eler i den bapskrufvade fraseologi, som Wallenberg tlånt från Tyskarne i sin öfversättning af Homåer och som är en slags Svenska, byggd på Grekisk syntax, således hvarken Svenska eller Gvetiska. Detta underställa vi akademiens ompröfvande; bon kan ju i sin tidning, Svenska Biet, der direktören och sekreteraren äro patroner, wvederlägga våra villfarelser, om de skulle vara sådana. Det Kungliga priset var för detta år utdeladt åt bopredikanten och kyrkoherden i Enköping, Hr Arv. Aug. Azelius, och tvänne stipendier ba blifvit lemnade åt studeranderne Johan Nybom (Nbm) ech Carl Aug. Bergman, äfvensom ett understöd åt Thorilds enka. Det sistnämnda var så mycket vackrare, som en stor del af akademiens ledamöter minsann icke skulle vilja kännas vid den frisinnade eppositionsskalden Thorild, om han ännu lefvat och försvarat samma grundsatser, som hans arbeten innehålla. Den årliga minnesteckningen upplästes af Hr biskop Franzen och var författad öfver riksamira!en ech fältherren Wrangel. Direktören, Hr Erkebiskepen, kunde vid anmölan härom icke undgå att anmäla, att ingen minnespenning i år blifvit slagen, af den anledningen, att Ständerna indragit akademiens anslag. Man kan vyvisst ej undra på, att en af de aderton sökte ett tillfälle att härigenom gifva luft åt en liten bitterhet emot Siänderna, som icke ansett akademien vidare behöflig för tiden eller i sin mwnärvarande sammansättning uppfyllande sitt ändamål; hade Ar direktören velat vara opartisk, så hade ban imedlertid icke förbizått, att Svänderna vid sista riksdag, långt ifrån att vara likgiltiga för vetenskaperna och den sköna konsten, tvertom gjort mer för dem än någon föregående Svensk statsmakt, då de ökat anslagen på den bufvudtiteln från 26.660 till 535,000 Rdr Bko, således med nära 30,0600 Rdr om året. Detta förtjente väl också att något omtalas, då man så mångfaldiga gånger fått illfälle förnimma en rättvis lefbeprisning öfver den skänk, som H. M. Konungen gjorde till bibliotheksbyggnaden i Upsala.