Aftonbladet – 21 december 1841, sida 1

milt fel var det; ty Johan bad mig just rycka med allt besked i alla, alla knappar. Men ack! det glömde jag, när matsäcks-pankakan gick i tu, just som jag skulle slå uppna. Ack! hvad väl detta var! Mäåtte jag nu bara hinna före kapten! Nål och tråd har jag här i tröjan, så Jokan ej behöfver lupptaga sitt don.n För naturmenniskan, och så länge ingen gnista af samveotsförebråelse eller qval blandar sig i sorigen, vill det ofta litet nog, för att gifva denna samma sorg en ögonblicklig — hvad vill man kalla det — je: makning åt sidan. Händelsen med knappen var en af dessa många små tröstekorn, som Herren skickar sina barn i nöden. Stina allde!es upplifvades deraf, fick em Dy fart i sin gång, och gret ej så bittert. Ännu ett par gånger måste hon hvila, ty vägen var lång; dock gjorde hon det så litet som möjligt, och, till Johans aldrastörsta förvåning, stod Stina framför hondåm jemn halfennan timma, sedan han sjelf kommit till samlingsplstsen, och ett par timmar ännsn kapten ankom. Jobans fruktan, att komma för sent, hade jagat henom, heldst han ingan klocka hade, oeh han var den första vid samlingen. Han och hans maka smözo upp på ett så kalladt hö-ränne, der de i fred och ro satte sig, så att de kunde se, hvilka som kommo fram efter Vägen. Hvad de voro ljufra, och lika somfrån himlen komna, dessa opåräknade, kära stunder! De talade nu i sans och ro om mycket, som de ej hunnit förut, och i detalj om sådant, som de endast i allminhet vidrört. Stina begärde och ficx flera föreskrifter, huru hon skulle bote sig vid dopet af deras barn, och med andra små angelägenheter, som hon ej trodde sig om att sjelf bestyra. Hennes tårar runno väl, men de vore cj så outsägligen bittra, som förut. Äfven en och annan tår stod i Johans mörkblå öga, nu. sedan en viss ro kommit i hans själ. Men snart började de öfriga olyckskamraterna att samlas. Underofficerare och korporaler komme nu. Johan mäste lemna sin Stina. Gråtande satt bon och såg ut genom en liten glugg, på allt, som tilldrog sig, och följde med ögonen oupphörligt hexom, som var hennes allt, och utan hvilken allt annat var ett intet, Hen såg mången gång dit upp, der han visste