Aftonbladet – 21 december 1841, sida 1

blott slogo af en impals, de vare redan brutna från hvarandra, och svedo deraf. Den unga soldaten ömsom påskyndade sin gång, när han tänkte på samlingen och kaptenen, ech allt sådant, ömsom desiemellan saktade han den, när han såg, med hvilken möda Stina följde konom. aNej, Stina! detta går inte an! sade han slutligen och tvärstamnade. Jag står inte till ansvar inför Gud, om du så här strapserar. Vänd nu om snällt och beskedligt, ermadan du något orkar. Der borta vid samlingen-blir intet roligt för dig. Jeg hinner då ej kvarken tale med dig eller en: sc på dig, du stackars tös, för jag känner på mig att det är sent, att jag kommer i aldra sista laget.n eJa väl; jag vill då vända omp,, sade Stina, efter litet besinnande, och ett besyenorli gt afsked togs nu. Johar kada ej tid, torde ej taga sig tid till sorg. Stimsa tycktes hvälfva ett stort projekt i sin kjerna ech sade blott: Far väl Johan! Gå nu. Hon satte sig genast ned på en mossig sten, ty hon var utmattad af det häftiga gåendet. I den första kröken af skogsvägen vinkade Johan ännu en gång, satte sedan kanden för ögonen och — försvann. Stina hviftade äfven med näsduken, men, besynnerligt nog, gråt icke. Bå bär, nästan känslolös för alls annat, än en liten ögonblicklig fröjd, som hon ämnade bereda sig, satt Stina Stina och hvilade, en knapp qvart limma. Derefter eteg kon upp; men den, som tror, stt bon återvände till sitt tomma, ödsliga hem, den bedrager sig storligen. Nej; sakta, elter sparare sagdt, så fort hon orkade, tog hon samma kosa, som sin Johan och för hvarje sten, kvarje stubbe, ty det var blott en skogsväg, tänkte hon: cHär gick hen för litet grand sedan!, Instinktmäs sigt sökte hon ouppkörligt hans spår, och önskade sig, som det a:dra bästa tecken, attfinna någonting, som han kunde hafva tappat på vägen. Dömmers då om hennes innerliga glädje, när hon på längt håll ser något glänsa på vägen, och när hon, vid närmare skärskådande, finner, att det är en knapp ur hans uniform. cMin Gudl tänkte hon, ahur väl var det ej detta infall af mig! Hur skulle Johan anners fått igen sin knapp! Och hvad skulle ej kapten ba brummet, och det med sllt skål, Och