Aftonbladet – 21 december 1841, sida 1

ett med godtgörandet eller balanserandet intill nåsta Riksdag af de till och med slutet af år 4840, uppå Riksstatens tredje Hufvudtitel uppstådda brister förfera på sät: sålunda af Rikets Ständer anordnadt blifvit. VI befaile etc. CARL JOHAN. G. O Mörner. ERE SVENSKA AKADEMIENS BÖGTIDSDAG i går aften hade sina sedvanliga illustrationer af Kongl. familjens närvaro, ett temligen talrikt auditeriam och det bestämda antalet vaxljus. Af ledamöterne var blett en tredjedel eller sex tillstädes. Direktören, Hr Erkebiskop af Wisgård, öppnade sammankomsten med ett för tillfället lämpligt tal, i förbigående afhandlande Gustaf Adolf den Stores och till hu:vudthema den nuvarande Konungens storverk,. bland hvilka anfördes, att han ej, lik Gustaf Adolf, underlagt riket lydprovinser som affalla, utan förenat med detsamma ett brödrafolk. I vältalighe:en bade Akademien tillagt stora priset åt en afhandling öfver det uppgifna ämnet: om orsakerna till statsskickets förändring under Carl XI, författad af Mag. Doc. vid Upsala Akademi, Br Swedelius, ett, som det tycktes visserligen hvarken vältaligt elier Möbeisnigt arbete, men skrifvet i en ren, prosaisk stil, kanske med för liten rättvisa åt Carl XL, näst Gustaf I, den af alla Sveriges konungar, som bäst uppfattat Svenska folkets behof och redligast verkat i sin kallelse, hvars 2lia förtjenster tillhöra henom ech hvars alla fel få skrifvas på hans omgifningars och hans uppfostrares räkning. Härora är likväl icke lätt att fälla något tillförlitligt omdöme, när afhandlingean endast styckevis upplästes. Obilligt fanno vi dei imedlertid att vilja ställa Carl X som statsman öfver honom, ty aldrig skulle det fallit Carl XI in att göra sig till konuag i Polen. I skaldekonsten hade intet stort pris blifvit utdeladt, men tre små, åt Kanslisten vid Landtförsvars-Departementet Hr Silfrerstolpe, för Sadigs syn, åt Akademiens stipendiat, studeranden Bergman, för Haralds graf ech åt Amanuensen vid Riks-Arkivet, Hr Dalgren, för Sappho på Leucas, hvarförutan Akademien bland de öfriga poemerna, 530 till antalet, med mention honerable hedrat de flesta. I denna stora mängd ceh ide många utmärktas antal trodde sig Akademien se ett framskridaade, En spefogel skulle möjigtvis kunna anmärka såsom något betydelsefullt, att af de belönade hade tvenne till. ämnen: tiggare, som af Guds nåd inkommit i biromelriket, syftande på akademiens egen andeliga fattigdom oeh hennes hopp, att, i trots af den, inkomma om ej i poesiens, åtminstone i nådens himmel, se vt den tredje en skaldinna, som dräinker sin de akademiens allt närmare befryndande med detta element. Men författaren till denna uppsats är ingen spefogel; han tager saken tvärtom ganska allvarsamt och tar sig derföre friheten underställa akademien om, vid språkets nuvarande odling, vid den stilistiska färdighetens allmänna utbildning, förmågan att kunna skrifva en hjelplig vers verkligen må kallas något framskridande. Men detta kunde förtjena ett serskildt kopitel; som blefie för vidlyftigt i denna anmälan... Visst är, att när man undantager tre eller fyra af de äldste inom akademien, så äro både snillena inom och snillefröen utom densamma lätt räknade. Och i fall de belönta styckena verkligen vore de bästa af de inlemnade, om icke det ofvan uttalade generela omdömet innebär en förnekelse af poesiens väsende? Be voro alla tre orimade. Kazrske torde vi icke behöfva försäkra, det vi ingalunda betrakta rimet såsom någon nödvändig ingrediens i ett skaldeverk. Men då men subtrahberar anspråket på de mäktiga, originella tankarna, den sublima flykten, den högre ia rn vilje VI nu bärrsed haiva eder anbefallt, j