Aftonbladet – 18 december 1841, sida 2

Stackars misse, sade hon, så du nu sutit i arest! Du har väl inte gjort något ondt, eller nåon skada för mig, för se då bli viinga g0a vänner. Stina såg sig om i stugan, men Misse tycktes på lt sätt uppfört sig artigt och belefvadt, och Stina örjade genast plocka utaf sig kyrkskruden och påaga en half-paryrs, hvilken äfven klädde henne nycket väl, något för hvilzet Stina var litet svag, ärdetes när hon tänkte på sin Johän, eller, rättare agdti, numera endast för hans skull. När Stina var mklädd, tiltage hon efter vanligheteu till sin ko, ina får, och sina små grisar, pysslade derefter litet spisen, men hade just ingen särdeles aptit, så der nsam. Ack min Gud, suckade hon, hvad det var för na usla oder, som Johan skulle få just nu! J38 rade en så god kål och annat med åt honom! Hon vankade nedslagen omkring i stugan, gick slutligen bort till det omtalade lilla skrinet, letade upp från botten några stenhårda päron, som hon fått i början af veckan, men som hon gömt för at! dermed surprenera Johan på söndagen. Dem lade hon upp i en liten vide-korg, satte gröna blad rundi omkring, så som hon sett det göras på herregåln och ställde den midt på bordet. Detta sysselsatte henne ifrigt en lång stund, men när det var färdigt besinnade hon först hur många timmar det ännu var qvar, innan kon kunde göra sig hopp om att vänta Johan hem, och då hade hon så när lagt nec sina päron, för att hafva det nöjet att ännu encåug upptaga och ordna dem. Hon vankade ånyo om kring i den trånga boningen, men beslöt sedan at sy något åt den minsta af de två väntad. Hor knäföll åter en gång för sitt skrin, letade upp er netteldukslapp, som hon fått af småfröknarna, oci klippte med temligen konstfärdig hand till en liter mössa, med en ullsax. Hon sydde ifrigt nog derpi en stund, mena ensamheten, tystnaden och trötthe ten efter kyrkofärden, samt det rogifvande som er helgdagseftermiddag ofta förer med sig, öfverväldi gide snart Stina, hufvudet föll ned mot bröste och den stackars Stina slumrade bort några ledsam. ma väntans och längtans stunder, ty dessa ärolånge och ängsliga, och kunna svårligen bättre användas Vår unga soldethustru var dock icke af dessa tung sinta varelser som sofva i evighet för det de somnat