Aftonbladet – 18 december 1841, sida 2

HIM ITE D RÄTTEGANGSOCH POLISSAKER. Mördare för sex riksdaler och ett fickur. Ater lärer en afrättning förestå vid hufvuistaden, för att befria samhället från en af dessa svåra förbrytare, dem våra fängelsers inrättning väl kan framfostra, men icke bota. Historien om det brett, genom hvilket ban ändtligen lyftat bilan öfver sitt hufvud, följer här nedan. Några arbetare vader Fiasta gård, i Uplend, funno dex 4 Juli sistlidet år en död mansperson ligga nedmyliad i ett dikz å en åkervret på Bro prestgårdsegor, vid landsvägen, emellan Jungfrukrogen och Grars gästgifvaregård. Den döde var alideies vanställd af blod och mull. Omkring stället såg man flere serblodade stenar och blodfläckar syntes på marken. I en enbuske, straxt bredvid, lågo en öppnad, tomr rensel och några klädgespersedlar, en tom plånbok och några sönderrifna papper, bvilka, då de passades tillsammans, framställde ett Öfverståthållareembetats pass af den 44 Funi 41840, för febriksarbetaren: J. M. HudeH. Händelsen anmältes för Kronofogden: Groth, sem genast lät anställa ef.erepaningar, hvarigenom utröntes, att två personer, jagen före det liket fanns liggande i diket, eller en 30 Juni, klockan 44 på aftonen, kommit åkande lill JUungfrukrogep, med drängen Anders Peuer Jo hausson från Skranstad, och köpt bränvin, samt, sedan drängen rest sin väg, qvarstadnat til klockan 12 på natien, då de begifvit sig bort. Den ene af dem var klädd i just sådana kläder, som men funnit A den i diket nermyilade kroppen; och den andra i blå jacka och hvita byxor, Jäng till växten och omkring 10 år. Den sednare hade, klockan 3 på morgonen der 1 Juli, kommit in i ett torp i grannskapet, med ei vildt oci förstördt utseende, skälfveande i belakreppen, haft osammanhängande yttranden, begärt bränvin, mem ej fått annat än vatten. semt dereftor fortsatt vägen åt Enköping... Der förlorade Groth; vid efterspaningen, spåret å denne vardrare, men: anmälde händelsen för Stadsfiskalen och inrapnorterade förkållandet till Konungens befällningshafrande i Upsala Län. Obduktionm anställdes å den döda, och befanns då, att hjessbenet och pamnbenen, med flere delar-af kufvudet, blifvit bräckta, så att skadorna voro ovillkorligt dödande. Vid Bro Häredsrätt börjades undersökning och flerö vittnen afbördes; men den måste inställas, emedan ingen baneman kunde-upptäckas. Kungörelse om brottet, meå kännetecken: på ofvan baskrifne vandrare, hade imedtertid blifvit: utfärdad och hunnit spridas. I Westerås länshäkte hade man imedlertid mottagit en arrestant. vid: namn Flinta, som den24i sistnämnde Juli mänad blifvit dömd af Siende Iäradsrätt, för 9:a resan inbrottsstöld, föröfvad den 3 i sammasmånad i Ullavi;. Denne Flinta hade em märklig likhet med beskrifningen på der efterlyste. och Flints förhördes derföreaf Landshöfdingen i Westerås. Ian uppgaf då, att hans rätta namn skulle vara Johar Gustaf Mållberg, och att han af en f..d. korrektionist, vid namn Berglund, fått Flintas pass. IHeudell sade han sig alls icke känna och iske heller, huru det tillgått vid dånnes mord. Icke förthy förpassades Mållberg till Upsala.oeh inställdes derefter vid Bro Häradsrätt. Till det märkliga i hans iefnad hörde, att han var 39 år gammal, 233 han redan är 4826 blifvit straffad för 2:a resan stöld, och. 4830 för 2:a resam stöld med-4:a resan inbrott, somt at! ban 1838 blifvit intagen såsom försvarslös å korrektionsinrättningen å Långholmen, men derifrån der 47 Juni sistlidet år uttagen i tjenst af Färgaren Gredberg. Derefter hade han, enligt egen uppgift, den 235 bortgått ur Gredbergs tjenst, den 26 hböegif vit sig från Stockholm och den 27 bortom Jerfva träffat f. d. korrektionisten Berglund, som, i utbyte mot några klädespersedlar, gifvit Mållberg ett, föl korrektionisten Flinta utfårdady pass; att vid Bre skulle de åtskiljts och Mållberg begifvit sig til Westerås, men under vägen begått stöleen i Ullavi Då den rmördades nerblodade kläder föravistes Mål berg, bieknade han. väl, men, oaktadt vittnet, son afhördes, bestämdt igenkände honom, att hafva der 50 Jusi på Jungfrukrogen vazit i sällskap med Hu dell, och tid:gt påföljande morgon synts ensam van drandge, orolig och darrande; nekade han likväl, och svarade ordföranden, under det han syntes mycke nedsiagen: aHeorrn kan fälla mig, men jag kan ick bekänna, då jag är oskyldig.s Under loppet af ran sakningen erkände han för fångpredikanten, att ha mördat Hudell, men då han framträdde inför dom stolen, uppgaf han, att han väl gifvit Hudell först