Aftonbladet – 18 december 1841, sida 2

slagen, men att Berglund derefter med stenar slagit Hudell i hufvudet, tills han var död, plundrat honom och sedan delat lofvet med Mållberg. Slutligen, efter mycken tvekan och sedan han åtskilliga gånger blifvit beträdd med tvetalan, aflade han följande bekännelse: Han hade, sade han, förmodat, att Hudell haft pengar och annat af värde på sig, och ville komma åt detta. Han beslöt derfsre att slå ihjel Hudell, och utförde denna illgerning på det sätt, att han öfvertalade Hudell att hvila sig uti en, afsides från vägen belägen backe. Hudell antog förslaget. Sedan de voro framkomne till backen, gaf ban Hudell med messingsdosan ett så hårdt slag vid tinningen, att Hudell genast föli sanslös till marken, utan att gifva något ljud ifrån sig. Derefter tog han upp stenar och slog Hudell dermed i hufvudet så länge, intill dess han var öfvertygad om, att Hudell var riktigt död. Sedan annamade han de pengar, som iågo i den mördades kläder, 6 Rdr 24 sk., ett silfverfickur, m. m., och kastade slutligen liket ned i ett dike, der han nedmyllade det. Genast derefter bade han fortsatt vägen till Westerås och derunder begått den omtalade stölden i Wllevi. Sedan Hofrätten upphäft Siende Häradsrätts utIslag angående Flinta, instilldes Mållberg åter vid :Bro Häradsrätt, då han under strida tårar förnyade sin ofvan anförde bekännelse, och då det äfven utröntes, att Mållbergs uppgifter-om Berglunds delaktighet i brottet voro alldeles ogrundade. Häradsrätten dömde honom för 3:dje resan stöld, med andra resan inbrott, mord och tån, att i ena bot halshuggas och steglas. Nu började likväl Mållberg ångra sig. Han besvärade sig i Hofrätten, unger uppgift, att han ej mindes om han afgifvit bekännelsen, men väl att ban och Berglund bezått brottet, samt att han den 926 Juni sistlidet år, utom Kungsholmstullen, rånat en döfstum. Hofrätten återförvisade målet till Häradsrätten, för att tinnålla Mållberg att närmare uppgifva förhållandet. Vid den ransakning ssm åryo anställdes, ändrade ban helt och hållet sia berättelse, kom återigen fram med historien om Berglund och sade att denne slagit ibjel MHudell, under det Mållberg somnat. Efter mordet hade Berglutvd uppväckt Mållberg ock gjort sällskap till Ekolsund, der de äskiljts. An:ledningen hvarföre han förut bekännt brottet vore, sede han, att han väl någonting skulle berättan. Han påstod heit fräckt, att han icke kunde inse hrartill den nya undersökningen skulie tjena, om icke han skulle frikännas för brottet, sedan ham ni förnekat det. Ordföranden sökte göra för honom begripligt, att det endast var för erhållande af närmare upplysningar i vissa omständigheter vid mordets begående, som Mållberg och en del vittnen skulle höras, och att hans nekande nu mera icke omintetgjorde hans förra, af vittnen besansade, bekänrelse; men Millborg förklarade likväl bestämdt, alt an nu mera icke ämnade bekänna broitet, hvilket hon påstod: Berglund hafva föröfvat. På föreställningar om det orimliga uti allt detta, och på uppmaningar att hålla sig vid sanningen, svarade ham slutligen: Ja! det kan just göra detsamma bvad jag säger, jag är ju ändå icke trodd i något. Derefter gaf han endast undvikande svar och slutade med att alls icke svara på ordförandens frågor. Han hade imedlertid uppgifvit, att han stulit on halsdukskrage från fabrikör Gredberg och åå Stadshagen rånat en döfstum skräddaregesäll vid pamn Lindqvist. oNu, så väl som vid förra ransakningen, styrktes ytterligare, att Mållbergs uppgifter om Berglund voro alldeles ogrundade. — Häradsrätten aftunnade alltså öfver Mållberg samma utslag som förat, men förviste honom till ransakning vid:Stockholms KämBersrätt, apgående gen stöld och det rån, för hvilket han amgifvit sig. Inför Stockholms Kämnersrätt vidhöll Mållberg sin uppgift om råptt, men derom: kunde icke den ringaste upplysning, ännu mindre bevisning erhållas. Kämnersrätten ansåg honom derföre hafva ljugit på sig om rånet, men för stölden från Gredberg, och hans öfriga brott, för hvilka Häradsrätten ansett: honem saker,. dömdes kan, att i ena bot, halshuggas och steglas. terigen besvärade sig Miållborg i Hofrätten, återtog uppgiften att Berglund omtaiat mordet, och påstod sig med vittnen kuuna styrka, att han och Berglund dagen efter varit tillsammans på Grans gästgivaregård. Hofrätten fastställde imedlertid Kämnersrättens utslag, och detta har. äfven Högsta Domstolen i det bafvudsakliga gjort, genom utslag den 2 sist). Aug., hvarvid dock qvetifikationen. af straffet medelst stegling, på grund af förordniagen den 20 sist. Juni,, I borttogs. Derefter har Mållberg sökt förskoning från dödsIstraffet, eller åtminstone den nåd, att afrättningen måtte få ske i Upsala län, der brottet är begånget och kans första bekännelse-blifvit gjord. Båda delarna äro dock af Kongl. Maj:t, i utslag den 9 sisvl? November, helt och hållet afslagne. en et