Aftonbladet – 17 december 1841, sida 3

TALLEN OCH BJÖRKEN. (Vinterstycke.) Björken. Bror Tall! du är lycklig, fest hvirflande snön Kringyrar på mark och på sjö; Om vintern du står, som om sommaren, grön Och skyr hvarken frost eller snö. Här står jag så naken om rygg och om bröst; När trasan behöfdes som bäst, En hamnbuse kom, som vi kalla för höst Och stal både kapprock och väst. Den starke står säker och värjer sig lätt, Och hejdar förödelsens stund, Då omhvärfd af bofvar och utan reträtt, Den svage får dö som en hund. Tallen. Tig pojke! och döm ej om väl eller ve! Du känner ej Nornornas lag: För ung är din ålder ännu, för att se, Hrem sällast är, du eller jag. Oeh fastän du prisar mig lycklig och stark, En aning står mörk för min syn, Och spår, att när jag ren är fallen till mark, Står du än med kronan i skyn. Ty dig skall vår husbonde lemna i fred Och ännu ej frakta till hamn; Men mig vill han knäppa och sälja som ved, För elfva riksdaler per famn. Jag hörde hans samtal med rättarn i går. Hugg skyndsamt af tall och af gran, Ty flitigt kring hamnarna Vindrufva går Och stegrar upp priset i stan. — Så vet jag mitt öde. Den drägt, som jag haft, Tar jorden igen, som hon gaf: I dag står du harmfullt och prisar min kraft, I morgon dustår vid min graf.