Aftonbladet – 17 december 1841, sida 3

tog hon sitt rena söndagslinne, och klädde p sig i fyrsprång. Det var skönt, sade hon fö sig sjelf, när hon var rent och snyggt klädda och nu började hon kamma mjölet ur det lång vackra håret, men ansåg sig icke kunna flät det, utan vred blott upp det, och tryckte e1 förfärlig trädkam deruti, hvars minsta tand skull gilvit våra fina, eleganta damer hufvudvärk fö minst en hel vecka. I största hast lade nu Stin: fram en söndagsduk på bordet, ty hon tyckte sig höra Johan, som sjöng borta i skogen, satte sedan fram bränvin, smör, mjölk och färskt bröd kastade ännu några risqvistar på elden, mer ville icke slå upp potatis ännu, för att den ej skulle blifva kall, ifall hon misshört sig. Hor lyssnade längtande, ty nu stod ju allt så färdig! och trefligt, något som Stina djupt kände, fas! hon aldrig förstod att orda derom. Förut, un der hennes ifriga bestyr, hade hon lyssnat mec en viss oro och fruktan, ty hennes ambitior var just att hinna med hvad hon hunnit. sAck om han ville komma nul sade hor för sig sjelf, och lade sig under tiden ned pi knä, men ack! icke för att bedja, utan för att leta i ett litet skrin, der hon hade några små färdigsydda barnkläder, hvilka hon med en viss förnöjelse betraktade, det ena lilla plagget efter det andra. Hvad de voro mångfaldiga och blandade, de känslor som intoge Stina när hon så här låg på knä vid sitt lilla skrin! men i allt, och öfverallt framstod dock en enda rätt redig bild för hennes fantasi, och det var den af hennes Johan. Tyst! nu kommer han! sade hon, och afbröt alla andra tankar, kastade hastigt de små kläderna åter i skrinet, smällde det i lås, kastade nyckeln upp på fensterhyllan, och sprang emot den inkommande. Ack hvad du har dröjt!s bannade hon, medan hon på samma gång öfverhopade honom med ömhetsbetygelser, klappade hans kinder, drog honom i mustascherne, och när hon väl fått honom att sitta på den till honom framsatta stolen vid bordet, kysste honom på den hvita rena