Aftonbladet – 17 december 1841, sida 3

så, som ingen kronbrud varit det på långan tid, och det höll hon ofd med som en karl. Ja det må Gud veta, sade Johan skrattande, du var så utspökad, att jag knappt kände igen dig den dagen. Ja se,, svarade Stina, de hade sehamererat ut mig med all den grannlåt som fanns, (undantagande hvad brudpigorna skulle hafva) och så förryckt mitt stackars hår, att jag hade den allra värsta hufvudvärk; men det frågade jag inte efter den dagen. Men nu ska vi intet staddra, fortfor Stina, och sysslade under tiden borta i spisen. Jag har kastat upp litet i sängen, gack och lägg dig litet tills jag fått skura. Du tycker inte om det verket, det vet jag af gammalt, men ske måste det, det vet jag äfven.x Åh tvil hvarföre skulle jag lägga mig innan solen ännu är gladder, sade Johan, pnej, jag skall gå ut.och vända litet på hafren, och sen ska jag gå ett springande till Larses och höra om de intet skola åka till kyrkan i morgon., Den unga soldaten tog sin mössa och gick, och Stina såg så mysande och nöjd efter honom, ty hon visste mer än väl hvarföre hennes Johan ville veta om den rika grannen och rusthållaren åkte till kyrkan eller ej. Nu blef stor rörelse i stugan: Stina skurade i fyrsprång och torkade dito med hvitmossa, som hon tappvis lemnade qvar på golfvet. Sedan tvättade hon flinkt och hurtigt utaf kärlen och satte dem på sina platser, blåste på elden under potatisgrytan, sprang ut med diskvattnet till grisarne, tog in sin ko, mjölkade den, tog in sina får, gaf dem foder, bröt ned en hel börda med det vackraste och grönaste löf hon såg, för att göra grannt medp, och återvände till stugan. Men allt detta gick hastigt, lustigt, gladt och under jemn sång, som allt hvad Stina gjorde. Inkommen i stugan, aflyftade hon potatisgrytan, som nu var fullkokad, sopade utaf hvitmossan, företog borta i ett hörn af stugan en väldig tvagning på ansigte, hals, armar och händer, och sedan hon i skymningen lyssnat litet att Johan ej var i närvånad ännu,